Super-Bayern
Publicerad: 26/05 09:37
Marienplatz efter Bayern-segern i Champions League
Fotboll är minst lika heligt i Bayern som annanstans i den civiliserade världen, och inget fel med det. Efter gårdagens seger i Wembley tog jag en kort omväg via Marienplatz på väg hem från Schrannenhalle, där jag ägnat mig åt det fenomen som på nytyska kallas Public Viewing. Men promenaden blev ingen höjdare, direkt.
Kanske detta antiklimax beror på att ortsborna är blaserade efter alltför många bayerska segrar? Just vann ju FC Bayern Bundesliga.
Kanske det beror på att motståndaren inte var tillräckligt främmande? Är man utanför tysk mark brukar standardmotståndarlag från Bundesliga fort nog bli du och bästa bror.
Kanske det beror på att segern grumlades av nationalhelgonet Uli Hoeneß’ förvandling till skattesmitare av rang? Förr moralapostel, nu beroende av börsspel och på fri fot endast efter betalning av fem miljoner i säkerhet.
Eller beror det på att många av de riktigt lokala Münchenborna är för det andra lokala traditionslaget 1860 München? 1860 har inte segrat i Bundesliga sedan 1966 och har under det här årtusendet trillat ned i andra ligan.
Visst kanske dessa faktorer bidrog. Men inget bidrog så mycket som det ruskiga novembervädret. Tjocka jackor på, fem före vantar och yllemössa, och vi skriver tjugofemte maj.
För annat var det för någon vecka sedan då Bundesligasegern firades. Bombenstimmung! Marienplatz var proppfull. För att inte tala om fotbolls-VM-sommaren 2006.
Och att motståndaren ändå var tysk gjorde att 76 % av tyskarna enligt en underskning sade sig vara för underdoggen BVB Dortmund, fast min misstanke är att de mer var emot Bayern, när segern nu såviså gick till Tyskland.
”Es gibt nur ein Uli Hoeneß” skanderades det då Uli höll i Champions League-pokalen, så han har trots bankkonton i Schweiz tydligen kvar rester av sin forna popularitet. Han har ju i varje fall visat offentlig ånger och samarbetat med myndigheterna.
Sonen min, som för cirka tio år sedan övergick till att bli 1860-anhängare, konstaterar att Bayern-anhängarna i motsats till Sechziger-folket inte riktigt kan konsten att fira. Efter gårdagens lama segerramsor på stan kan jag inte annat än hålla med. ”Super-Bayern, Super-Bayern, ey, ey, ey” är inte ett utrop som visar om någon större verbal jongleringskonst precis.
Dottern är mindre fotbollsintresserad, och är i London nu under pingstlovet av helt andra skäl än finalen i Wembley. Folklivet på gatan och pubarna, solen och den relativa värmen jämfört med München var dock enligt henne enastående. Dortmund var sympatifavoriten också i London, och man markerade platser med BVB-handdukar; britterna är ju kända för att de tycker att tyskarna är kända för att med handdukar markera liggstolar vid stränder och hotellpoolar.
Men så mycket bayersk knutpatriot är jag, trots allt, att jag gläder mig för FC Bayerns seger. Fast något villkorslöst glädjerus är det inte. Annat hade det varit om motståndarlaget varit spanskt eller brittiskt, om ledargardet för klubben fortsatt alla varit moraliska förebilder, och om temperaturen hade medgivit att man såg på matchen i en Biergarten. Då hade det blivit en makalös karnevalstämning!
Venedig i kajak
Publicerad: 31/03 13:19München är nära Venedig, liksom Helsingfors är nära St. Petersburg. Vackra konstskatter och unik arkitektur som endel väljer beundra regelbundet. Resan före påsk skiljde sig dock från tidigare resor: En dag tillägnades en kajakutflykt om tolv kilometer, under Suckarnas bro, i små kanaler, över Canal Grande, och ute på fjärden söderom Markusplatsen.
Med lånad kajak vid Markusplatsen
Upplevelsen var surrealistisk. Tanken började som en plan att utnyttja Photoshop för att beskriva en önskedröm: Tänk om jag kombinerar en bild av mig i kajak någonstans i Nagu med en nyfotad bild av Markusplatsen, tagen från en gondol, med kameran nära vattenytan? Det skulle nästan se ut som om jag paddlade i Venedig på riktigt!
Ca 12 km
Jag slapp Photoshop. Under förberedelserna för en far-och-dotter-resa till Venedig bläddrade jag i en färsk reseguide i den tyska Marco Polo-serien, i vilken nämndes den exotiska möjligheten att paddla på riktigt genom Venedig. Eld och lågor! Dottern var inte svårövertalad, och vi bokade en av våra Venedig-dagar för paddling med Venice Kayak.
Far och dotter vid Rialtobron
Vår kajakguide, grundaren av Venice Kayaks, visade sig vara dansk och heta René Seindal. Utflykten utökade det danska ordförrådet med skiftetøj (det man klär på sig efter turen, dvs byteskläder) och det venetianska med oeh stagando och oeh premando (”ohoj, jag svänger till höger”, resp. till vänster) – något man behöver hojta för att inte riskera krocka med en tystrodd gondol bak hörnet i den tvärgående kanalen.
Oeh stagando in på Rio di Santa Maria Formosa
Venedig är annorlunda som utflyktsmål för en Nagupaddlare som inte just vågat sig längre västerut än från Korpoström till Brunskär, eller längre österut än Sattmark. Att det gäller att undvika kallsupar och låta bli att öva eskimåsvängar, det förstod jag från början. Så även att det är bäst att hålla sig på vederbörligt avstånd från varenda vaporetto. Tidvattnet var jag däremot mindre förberedd på. Vattnet hann sjunka med över 20 cm under vårt strandhugg (inte medhavd Börjes fisk utan Fusilli al salmone med en ombra vid Santa Maria Formosa), men grönalgerna var ändå lika hala. Och acqua alta gjorde att endel broar inte gick att paddla under; sådant förekommer också i Nagu, även om tunneln till Gammelviken nära Högsar vägskäl inte är utsirad i barockstil.
Inuti inhägnaden för gondoler
I övrigt var paddelturen just så overklig som man kan föreställa sig. Att paddla hör till det roligaste som finns, och Venedig hör till det vackraste som finns. Och de tu kan kombineras, utan att det skär sig. Lite töntig känner man sig kanske med flytväst på bland turisterna, eller då man torkar kajakkläderna på hotellrummet.
På fjärden söderom Riva degli Schiavoni
Bilaga: En jämförande studie av förbindelsebåtar, pålar och vattenstånd i Venedig och Nagu
Venedig och Nagu i jämförelse
Exilliv
Publicerad: 16/03 11:23
Ratskeller invid Marienplatz
Ratskeller vid Marienplatz blev igår en träffpunkt för väståbolänningar i exil. Nagu är stort nog för att ha en koloni av ortsbor även i München. Visst är Nagu å andra sidan litet nog för att alla-känner-alla-effekten ska räcka rätt långt, men sammanförda blev aftonens Weißbiersällskap tack vare Münchenbloggens existens.
Internations var förra träffpunkten, där pargasbon och jag sågs för en dryg vecka sedan, efter tidigare träffar på Waldwirtschaft, Brunskär och i Weinzelt under Oktoberfest. Internations är ett nätverk av expatar, en gemenskap av personer som bor och arbetar utomlands. Nätverket har grundats i München och har nu över 300 lokala avdelningar världen över.
Att världen är liten framgick tydligt under Internations-aftonen i Deutsche Telekoms hus vid Leuchtenbergring. Jag beskrev ett mejl jag fått av en Münchenbloggläsande nagubo, som kärleken hämtat till München för några månader sedan. Inte nog med att pargasbon kommit hit av en snarlik anledning: de båda herrarna visade sig vara klasskamrater från Pargas svenska gymnasium.
Klassisk träffpunkt: Fischbrunnen
Ett sådant sammanträffande måste förstås firas på bästa bayerskt vis. Ytterligare en lokal nagubo hade förhinder, men resten av oss träffades vid Fischbrunnen på Marienplatz och stegade in i värmen på Ratskeller för att ta oss en Weißbier eller två.
Första observationen: Vår Kellnerin utgick ifrån engelska menyer. Bara för att vi inte talar tyska med varandra, antar ortsborna att vi föredrar engelska. Och detta inte för första gången. ”Deutschland schafft sich ab”, Tyskland avskaffar sig självt, av missriktad hövlighet.
Andra observationen: Maten representerar kulturen också privat. Knappast någon revolutionerande insikt, men det är alltid lika skoj att höra berättelser om hur fisksoppa eller köttbullar använts då man profilerar sig som nordbo inför den tyska partnerns släkt. Köttbullarna är kända från Ikea (där de måste beställas med hårt k; uttalet tschött leder bara till frågetecken), men fisksoppan bemöts på förhand med avsevärd skepsis.
Najaden i Nagu hamn
Tredje observationen: Talar ni svenska eller finska? Fastän Sydtyskland i fritidssammanhang inriktar sig mest på Österrike och Italien, är det ofta någon vid grannbordet som flaxar med öronen och blir nyfiken och har språköra nog att placera en i Norden. På Ratskeller lyckades den nyfikna bordsgrannen rentav pricka rätt land.
Fjärde observationen: Skönt att tala sitt modersmål. Både i arbetet och hemma har jag själv privilegiet att dagligen få tala svenska med andra modersmålstalare, men detta gällde inte de andra två. Och förstås är det ännu skönare att kunna komma med hembygdsskvaller, diskutera likheterna mellan cykling i Alperna och paddling i Nagu, jämföra utbud och priser på Weißbier på Nagu alko och i München, samt fundera när Najadens säsongöppning blir.
Jag ser fram emot ytterligare Nagu-träffar i München, och München-träffar i Nagu.
Najaden, l'Escale, Strandbo, Östern i Nagu hamn
Mozart+
Publicerad: 05/02 14:21Hade den bayerska regeringen på 1770-talet varit lika förutseende som idag, skulle Mozart idag associeras mer med München än med Salzburg och Wien. Så yttrade sig förra veckan den bayerska handels- och industriministern [1] Martin Zeil under en välgörenhetskonsert med beteckningen Mozart+ i Cuvilliés-teatern [2] i det bayerska kungliga residenset.
Kanske detta säger något om den förväntade allmänbildningsnivån hos publiken, där alla rimligen kunde antas känna till att det hertigliga hovet i München hade försummat tidernas chans att anställa en 21-årig arbetssökande Mozart. Åtminstone i stora drag var detta bayerska misstag bekant för de flesta, som därför igenkännande kunde dra på smilbanden åt ministerns putslustighet, sådär lagom mellan pianokonsert nr. 9 och den 29:e symfonin.
Mer säger ministerns skämt ändå om dagens bayerska självmedvetenhet. Man är rätt stor på sig, men skrytsamheten är avsedd att uppfattas som tillräckligt självironisk för att inte verka frånstötande. Bayrarna vet att de är litet bättre.
Som finlandssvensk i publiken behövde man inte just känna sig exotisk. Den minglande publiken hade lika bra kunnat påträffas i Svenska Teaterns foajé, både vad fysionomi och klädsel beträffar.
Europa är en gemenskap. Vi hör ihop.
[1] Stellvertretender Ministerpräsident des Freistaates Bayern und Bayerischer Staatsminister für Wirtschaft, Infrastruktur, Verkehr und Technologie – för pompösa titlar, det är man bra på i Bayern
[2] http://de.wikipedia.org/wiki/Cuvilliés-Theater – Tysklands mest betydande rokokoteater, byggd under andra hälften av 1700-talet av kurfurste Max Emanuels av Bayern arkitekt och hovbyggmästare François de Cuvilliés d.ä.
Julvärmebölja
Publicerad: 24/12 16:18
Vit jul? Pyttsan! Därikring +15°C i skuggan. Shortsföre på löprundan genom Englischer Garten. De blöta pölarna på promenadvägen längs Isar har torkat bort. ”Oh, du föhnige!” rubricerar kvällsblaskan Abendzeitung sin artikel om rekordvärmen under julen, på kvällstidningsvis ”närmare 20°C”. Fotnot: ”Oh, du fröhliche!” är psalmen ”O du saliga, o du heliga” på originalspråk och ”Föhn” är den varma vinden från Alperna som ingen utböling skall våga sig på att beskriva.
Snö såg jag i en endaste en driva bakom Residenz (det kungliga bayerska slottet, se bild ovan), för visst har här också snöat tidigare i år. Men nu är det en blandning av höst och tidig vår. Fåglarna kvittrar och en nymornad men ettrig fluga försöker sig ut genom den stängda balkongdörren.
Juldekoration har München som om ingenting har hänt, och bredvid det tidigare snöbeprydda Chinaturm lyser en vädermässigt vilsen julgran. Glühwein kan man nog köpa men vad Stimmungen beträffar skulle det kanske passa bättre att grilla vid Isar.
God Jul till Finland från ett varmt München!
Shortsföre, dokumenterat på balkongen
Schottenhamel
Publicerad: 24/09 17:35Val av rätt tält är a och o på Wiesn. Det hör till att låtsas som om man valde tält utgående från ölsorten, men i ärlighetens namn har jag svårt att skilja den ena sorten från den andra. Enklare är det då att märka skillnaden i stämning och kundkrets.
Fast egentligen har man inte råd att vara kräsen, utan ska vara nöjd bara man alls lyckas komma in. Igår på söndagen lyckades jag komma in i två tält, Augustiner [1] och Schottenhamel [2]. Taktiker att komma in finns det många av, och den bästa är att beställa bord i tid. Enheten man beställer är uttryckligen just bord, för sex, åtta eller tio personer.
Är man endast ett fåtal personer kan man lyckas nå tältets inre också utan förhandsbeställning, och utan att (likt min son) stiga upp 6:30 på morgonen. Utomhus finns inte bordsreserveringar, så vid fyratiden på eftermiddagen styrde vi kosan rakt till Augustiner och spanade in folk som var på väg vidare. Frågan till det kvarvarande bordssällskapet, ”får vi sätta oss här?”, blir närmast en artighetsfråga, klart ni får! Och inom fem sekunder (förvisso mer tur än skicklighet) fick vi var sitt Maß framför oss, och festen kunde börja. Det var solsken och en god bit över tjugo grader. En halv höna slank ner. Efter en stund delade vi på ett påfyllnads-Maß.
Kunde vår betjäning kanske tänka oss att hjälpa in oss i tältet? Jo, det kunde hon. Vår Trinkgeld hade bara utgjorts a av det trots allt rätt blygsamma beloppet under en euro som avrundar ölliterns pris till 10€, men tydligen var det just vad som väntades.
Inuti Augustiner var stämningen givetvis något helt annat än utomhus. Musiken är det som gör skillnaden. Och nuförtiden är luften rentav bättre inomhus, på grund av rökförbudet sedan folkomröstningen ifjol. Att hitta bordsplats för två var heller inte oöverstigligt. Omedelbar förbrödring med bordssällskapet följde, möjliggjord av en ömsesidigt tillräcklig promillehalt.
Men ingen dansade på bänkarna eller borden. Alltså blev slutsatsen att våga ett tältbyte. Sidoingången på Schottenhamel släppte inte in oss, men tydligen nog huvudingången. Och här var stämningen ännu ett snäpp närmare taket. I nedre våningen satt under en femtedel av gästerna på bänkarna; resten stod. Så även vi.
Fortsättning följer.
[1] http://de.wikipedia.org/wiki/Festzelte_auf_dem_Oktoberfest#Augustiner-Bräu
[2] http://de.wikipedia.org/wiki/Festzelte_auf_dem_Oktoberfest#Schottenhamel
O’zapft is
Publicerad: 23/09 12:52Med två manliga slag fäste överborgmästare Christian Ude kranen vid öltunnan i Schottenhamel-tältet, igår vid tolvslaget. ”O’zapft is”, utropade han sedan, vilket står för ”kranen är fäst”. Därmed har den 179:e Oktoberfesten börjat.
Hemma hos oss i stadsdelen Lehel hör vi nu på söndagsmorgonen bleckmusiken genom fönstren, från paraden på Altstadtring. Dagens väder är påfallande mycket bättre än igår; solen skiner och turisterna kan gläda sig åt prakten, musiken och stämningen utan att bli blöta.
Wiesn har direkta implikationer också inom vårt hushåll, fast sonen och dottern har olika sätt att inleda firandet av Wiesn. Dottern som ska till att fylla sjutton under årets Wiesn iklädde sig sin Dirndl igår kväll. Ny Dirndl för i år. Omsorgsfullt utvald. Dräkten får fadershjärtat att bulta av stolthet, men också av ett visst mått oro som varje förälder känner då en tonårsdotter går ut för att festa med sex miljoner andra, må så vara att gårdagstältet bara rymde sex tusen andra gäster. Skönt förresten att ölutskänkningen tar slut klockan 22:30 och tältet stänger klockan 23. Inte mycket efter midnatt var dottern välbehållen hemma.
Sonen som är aderton har redan i två års tid lagligen fått avnjuta öl med kompisarna på Wiesn. Knappast är den grundläggande inställningen till alkohol annorlunda hos den lokala kompiskretsen här i München än den vore om vi hade bott kvar i Grankulla. Men att i sexton dagar om året bo med världens största folkfest på promenadavstånd sätter sin vissa prägel på en tonårings vanor. Sålunda stannade gossen snällt hemma igår kväll, men hade i stället väckarklockan att ringa lite över sex i morse. Kompisen och han spetsade sig på att stå tillräckligt tidigt i kön för att få en ordentlig plats på golvnivån i något av de mer eftertraktade tälten. Augustiner, skulle jag tro, men om jag tar miste blir jag säkert tillrättavisad när jag ser honom.
Och ser honom gör jag på aftonen, kanske rentav på Wiesn. Det är nästan ett år sedan jag senast besökt Oktoberfest, så det börjar bli hög tid att gå igen. Umgänge far och son emellan kan vara givande inte bara vid köksbordet, eller i en parkajak i Nagu, utan också i ett numera rökfritt öltält iklädda var sitt par Lederhosen med var sitt Maß öl framför sig.
Schland
Publicerad: 28/06 23:44Italiens nordligaste stad är i feststämning. Gatorna i Monaco di Baviera fylls av festglada italienare, som i sina BMW:n, Mercedesar, Porschen, Audin och Volkswagnar firar sin 2:1-seger över Schland (det patriotiska smeknamnet för mitt så kallade Wahlheimat).
Att samma stad i skepnad av München vore i mångfalt större feststämning, om Tyskland själva hade vunnit, är en annan femma.
Münchenbloggens utsände var i tillfälle att beskåda semifinalen vid Chinaturm, på prajmtajm-plats mitt i Englischer Garten. Det nytyska uttrycket Public Viewing åsyftar det populära fenomenet att tillsammans umgås kring en stor skärm. Ett bra sätt att dela glädje och sorg.
Mitt i all bedrövelse över ytterligare ett nederlag på slutrakan kan man gläda sig åt att nollan spräcktes kring 90 minuter. Folk ställde sig upp på borden och stämningen var ordentligt positiv för första gången sedan folk föregående gång stått upp, för att sjunga nationalsången då det ännu stod 0:0 vid starten. ”Vetduvad, om Neuer gör mål ännu dessefter, ja då …”.
På vägen hemåt från Kinatornet tog jag omvägen över Leopoldstraße, den såkallade Fanmeile. Större polisuppbåd, men framför allt festglada italienare. De som är på gatan iklädda italienska flaggor tar det något försiktigare. De som åker omkring i tutande bilar är modigare.
Nåväl, Schland är ute ur turneringen. Den halvtyske sonen, som inte var född då Tyskland senast vann något större, är glad att det skedde före finalen. Ytterligare en större besvikelse, som att förlora finalen, hade varit smårsmält.
Nagu kajakmaraton 16.6.2012
Publicerad: 09/06 14:56Visst må jag i min exil i München ha distans till Nagu, men speciellt på sommaren skall avståndet i görligaste mån hållas kort. Och sommarens första Naguaktivitet blir Nagu Kajakmaraton om exakt en vecka. Lördagen den 16:e blir det dessutom också Nagu päronfestival på förmiddagen och Nagu Rock på kvällen.
Bra tillfälle att välja Nagu framom München den dagen, alltså.
Tanken på en kajakmaraton uppstod under en längre kajaktur i slutet av oktober.
Min paddlingskollega Jocke Enckell och jag avverkade den 40 km långa sträckan runt Storlandet, och tyckte att vi kunde locka deltagare även utomsocknes.
Sagt och gjort. Den tidigare Nagu-kajakuthyraren Fredrik Borg upplät domänen www.nagukajak.fi för ändamålet. Den nuvarande Nagu-kajakuthyraren Niclas Perander och stadens turism-allt-i-allo och kommunmarknadsföringssegrare Matilda Åberg hjälpte Jocke och mig med idéer för att få till stånd ett skojigt jippo. De fick med Herrick Ramberg på Nagu gästhamn och nu om en vecka skall det bli av.
Vi har två rutter: En dryg maraton på 45 km och en nybörjarsträcka på 10 km. Ännu iförda varma torrdräkter under den kalla våren har Jocke och jag provpaddlat båda, i maklig takt om 5,7 km/h (drygt tre knop).
Startskottet avfyras i Nagu gästhamn kl. 10:00, med träff 9:15 invid Börjes fisk. Den korta sträckan går runt Ernholm plus ett varv runt en liten holme just söder om bron mellan Biskopsö och Lillandet.
Den långa sträckan fortsätter från bron mellan Biskopsö och Lillandet vidare norr om Anisor till Kirjais Bystrand, där en första pausmöjlighet med förplägnadsmöjligheter ges efter 11,7 km. Andra etappen av fyra är den kortaste; bara 8,1 km till Pensar Syd, med en soppa som väntar invid världens enda skyddskårsmonument som inte nedmonterades efter Moskvafreden 1944. Den tredje och längsta etappen går österom Pensar och Sandö via Prostvik färjfäste tills stranden på Lillandet blir mottagligare för strandhugg, efter 15,3 km. Den sista etappen må vara nästkortast – 10,5 km – men kändes nog rätt lång ändå. Framme i Nagu gästhamn bjuder Herrick på bastu.
Vattnen i Skärgårdshavet är stora och Niclas har ännu lediga kajaker så ännu hinner man med. Anmälningar mottages på http://www.nagukajak.fi/deltag !
Länkar:
- Webbsida: http://www.nagukajak.fi
- Anmälning: http://www.nagukajak.fi/deltag
- Uthyrning: http://www.mykayak.fi
- Foton: https://plus.google.com/u/0/photos/107298924025298873403/albums/5751267878985365905
- Film: http://www.youtube.com/watch?v=__w85HS9qT8
- Facebook: http://www.facebook.com/Kaj2aken
Tegernsee 1250 Hm
Publicerad: 27/05 20:00”Nu känner jag mig väldigt tysk”, deklarerade jag högljutt för mitt tyska cykelsällskap, då jag på Buchsteinhütte mumsat i mig mitt från fosterlandet importerade Oululainens efterugnsbröd, med gravad regnbåge som pålägg. ”Aj hurpåvis”, undrade tyskarna, varpå jag upplyste dem om att tyskar i Skandinavien har ett rykte om sig att föredra medhavd proviant framom ortens utbud. Mitt cykelsällskap ville inte vidkännas något sådant karaktärsdrag, utan pekade i stället finger på holländarna, som har samma rykte i Tyskland.
Frånsett några blessyrer förlöpte cykelturen enligt förväntningar. Att bums ge sig iväg på större transalpina äventyr har visat sig vara oklokt; även om jag löptränar en del, tycks kroppen använda lite andra muskler vid cykling. Därför gällde det att inleda säsongen med en dagsetapp.
Denna dagsetapp började vid Gmund i norra ändan av Tegernsee, en av Bayerns många natursköna sjöar. Sedan uppförsbacke på grusväg i sammanlagt 1250 höjdmeter. Två pauser, båda med var sin alkoholfria Hefeweizen.
Sällskapets gemensamma nämnare var München och XING. XING är det enda tyska sociala nätverket som ännu växer; alla andra har fått ge vika för LinkedIn och Facebook. Denna XING-undergrupp samlar personer som bor i München och idkar någon form av friluftsliv.
Ofrånkomligen tillfrågades jag om varifrån jag kom. Aj Finnland. Finska, det är väldigt svårt, eller hur? Jo. Fast inte för dig, eller hur? Visst, för mitt modersmål är svenska! Öhh, men du sa ju att du är från Finland, hur kan det då stämma? Är du svensk eller finne?
I Sydtyskland finns det en bra motfråga som befriar en från längre förklaringar kring detta evighetstema: ”Är en sydtyrolare en italienare?”. Alla här söderöver vet att de drygt 300.000 sydtyrolarna förvisso har italienska pass, men lever sitt liv i mer eller mindre hög grad på sitt tyska modersmål. Den europeiska historiens nycker har givit dem italienskt medborgerskap; i deras fall såpass sent som efter Första världskriget. Analogierna är i varje fall tillräckliga för att man kan nå punkten ”ach, Du gehörst also einer schwedischen Minderheit?” inom ett fåtal minuter och sedan kan övergå till mer innovativa samtalsämnen, såsom ölets eftersmak, iPadens hållbarhet vid kullerbyttor i nedförsbacken eller likheterna mellan cykling i Alperna och paddling i Skärgårdshavet.
