Får det vara lite Glühwein?

Renodlat tyska kulturyttringar är, inte olikt svenska och finska, utsatta för amerikanisering. Men så här i adventstider lyser julmarknaderna på gamla tyska torg klart: de har har klarat sig rätt oskadda och förkroppsligar det ursprungliga bättre än varuhusen. På torget är det Christkind som gälle, inte en importerad tjockmagad rödklädd farbror. Och här dricks det varmt Glühwein, inte kolsyrad mörkbrun limonad.

Vad julmarknader beträffar är München inget undantag. Heidelberg och Wien är andra städer med mycket charmfulla Weihnachtsmarknader. Ju äldre stad, dess trevligare julmarknad, skulle jag generalisera. Och med med viss frivilligt anammad knutpatriotism tillägger jag att de sydliga delarna av det tyska språkområdet verkar lägga mest värde vid julmarknaderna.
Vi i Norden tycks under gångna århundraden ha anammat så många tyska julseder att vi ofta inte längre förmår urskilja det tyska ursprunget. Därför ter det sig desto mer spännande att på julmarknaderna titta på olikheterna.

Glöggen, till exempel. Mindre söt, men ganska samma. Pepparkakorna, däremot, är klart olika. Spekulatius går i min mun inte upp mot den kulturexport våra rikssvenska bröder och systrar via Ikea lyckats utföra världen över. Stollen är komprimerad bulla, med någon marsipanliknande äckelsöt tillsats och med hållbarhet nästan intill påsk.

Så råkar du ha vägarna till Tyskland eller Österrike före jul, missa då inte att ta något varmt på fötterna, åka S-Bahn eller U-Bahn till Stadtmitte och spankulera omkring på en Weihnachtsmarkt. Gemütligt.

Och om du tycker det tyska glöggsurrogatet verkar lite på dyrare sidan, kanske du inte har betänkt att det är pant på bägaren. Påtåren får du för halva priset och hälften av den första bägarens pris ger glöggståndet tillbaka i Pfandrückgabe.

P.S. Vem-vill-bli-Münchenmiljonär-frågesporten är inne på slutrakan på facebook.com/Munchenbloggen.