Skitour

Publicerad: 17/03 11:26

Årets premiärlöptur runt Isarwehr iförd t-skjorta och shorts skedde i år ovanligt sent, nämligen igår den 16.3, att jämföra med sjätte februari fjol. Annat är det i Alperna. Goda snöförhållanden, senast förra veckoslutet i Wilder Kaiser (Söll, Scheffau, Elmau) vars bekantskap jag gjorde för drygt tio år sedan, flygandes hemifrån Finland. Nu är detta Österrikes största skidområdet på en timmes bilresa hemifrån München.

Visst är slalomåkande och snöbrädande i Alperna skoj. Nedfarter som kan bli över tio kilometer. God mat. Hisnande utsikt. Men mycket är minst lika bra typ i Levi, där köerna är kortare, plättarna serveras med hallonsylt vid sexans lift, och terrängspåren börjar rakt utanför dörren. Det är först under de senaste tre-fyra åren det verkligt unika med skidåkandet i Alperna har gått upp för mig: Skitourengehen.

Jag citerar ur http://de.wikipedia.org/wiki/Skitour:

Unter Skibergsteigen oder Skitourengehen versteht man das Besteigen von Bergen auf Skiern und die Talfahrt abseits präparierter Skipisten in idealerweise unverspurtem Gelände. Die ersten Skitouren wurden zum Ende des 19. Jahrhunderts gegangen. Da es noch keine Liftanlagen gab, mussten auch Anfang des 20. Jahrhunderts sämtliche Verschiebungen auf Skiern in Form von Skitouren erfolgen.

Det handlar alltså om att på skidor betvinga uppförsbackarna med egen muskelkraft. Vad det riktigt heter på svenska har aldrig gått upp för mig. Wikipediasidan har ingen motsvarighet på svenska, och den norska sidan pratar bara om skigåing: ”Både det å bevege seg i plant terreng, det å klatre i motbakker og det å renne i unnabakker regnes som skigåing.” Det franska ordet randonnée tycks vinna terräng också på svenska.

I varje fall rör det sig om ett slags mellanting mellan telemark och slalom. Nedförsbacke ser det ut som vanlig slalomåkning, men bindningarna har också ett uppförsbackesläge med lös häl i vilket man följaktligen relativt bekvämt kan gå längre sträckor. Lägger man på fällar — och det gör man — klarar man upp till inemot trettio graders lutning. Vid svårare förhållanden, såsom is eller ännu brantare stigning, lägger man på Harscheisen, vilket lämpligen översätts med ”skarjärn”. Det rör sig om metallstycken som appliceras vid bindningarna och som skär in i skaren.


Poängen med en Skitour är att man kan ta sig till sådana delar av Alperna som inte nås med skidliftar. Man har ofantliga områden helt för sig själv och den egna gruppen, vars storlek kan variera från två personer till ett dussin. I gengäld tillbringar man timtals klättrandes uppförsbacke, och kommer nedåt lika raskt som om man tagit sig upp i en gondol eller stollift.

Vill man, rör man sig helt utan skidliftar under hela skidsemestern. Detta inte så mycket av renlärighetsskäl, som för att få se nya, vackra områden i ensamt majestät. Man kan variera antalet timmar man vandrar uppåt per dag; sådär 300-400 höjdmeter per timme går bra, och med fem timmars klättring blir det då tvåtusen höjdmeter, vilket är en tillräcklig höjdskillnad för att nå de flesta toppar i Östalperna.

Variera kan man också huruvida man vill bo stationärt och bekvämt eller byta läger från natt till natt. De riktigt Hartgesottene, tuffa typerna, bär hela utrustningen på ryggen och bor i Berghütten med sovsalar och delade toaletter. Variationerna i Alperna är oändliga, och man kan kombinera svåra fysiska prestationer (mätt i höjdmeter per dag) med lyxig mat och fyrstjärnigt hotell med bastu varje kväll. Man kan också välja en fysiskt sett enklare Durchquerung, vandring med nytt nattlogi varje natt. Själv har jag prövat på alla kombinationer utom en äkta Durchquerung med all packning på ryggen, vilket jag i år hade föresatt mig i form av kungssträckan Haute Route från Chamonix till Zermatt. Men arbetet lade hinder i vägen för fritiden och en redan bokad resa blev inhiberad. I stället skrev jag denna blogginlaga med bilder från en liftfri skidvecka i Matschertal i Sydtyrolen 2010 och en bekvämlighets-durchquerung 2011 från Stubaital via Ötztal, Pitztal och Kaunertal till Ischgl. Denna senare tur finns också som en knappt tiominuters YouTube-video på http://youtu.be/8mAUixcjRSQ.

2 Comments

  1. Kommentar #1 - Fager Dam: 17 mars, 2012

    Låter som Lappland på 50-talet. Eller var det redan före kriget? I vilket fall som helst, har hört legender av min skidtokiga mormor om hur de vandrade upp på fjällen för att åka slalom ner. Inga liftar, det är för oss bullagenerationer som lärde sig åka på 80-talet.


  2. Kommentar #2 - Kaj Arnö: 17 mars, 2012

    Jo, min salig mor har berättat att hon klättrat uppför Äkäslompolo någon gång under sent 50-tal eller tidigt 60-tal. Och några liftar kan jag inte minnas att hon skulle ha nämnt! I Levi var det visst någon österrikare som byggde första liften i mitten av 60-talet.


RSS feed for comments on this post.

Münchenbloggen

RSSMünchenbloggen

Kaj Arnö har distans till Nagu från sin exil i München

  • Kaj Arnö flyttade frivilligt från Grankulla till München 2006, "närmare kunder, medarbetare och användare" med MySQL GmbH som dåvarande arbetsgivare. Bayersk livsstil, närheten till Alperna och resten av Europa, samt barn som inte gått ut skolan fick honom att hållas kvar även efter att han bytt till en finländsk arbetsgivare. Och hemifrån München hem till Nagu är det bara drygt 8 h med allmänna kommunikationsmedel.
  • Kalender

    mars 2012
    M T O T F L S
    « feb   apr »
     1234
    567891011
    12131415161718
    19202122232425
    262728293031  
  • Etiketter

  • Kategorier