”Ich bin Härter. Wolfgang Härter.” Så slutar trillern ”Oktoberfest” på sida 600. Bokens hjälte tackar nej då förbundskanslern betecknar honom som ”ett slags tysk James Bond” och förlänar honom Bundesverdienstkreuz för att ha räddat livet på tusentals glada öldrickare på Theresienwiese här i München.

Wiesn

Det rör sig om en debutroman. Stilen är att jämföra med Jan Guillous Coq Rouge, eller böckerna om Erast Fandorin av Boris Akunin. Av dessa verkar förvånansvärt nog Akunins böcker vara populärare i Tyskland, där den svenska litteraturen och speciellt deckarna stormat landet effektivare än den svenska armén under Trettioåriga kriget.

Men strunt nu i Mankell, Läckberg, Marklund, Kepler et consortes. Dem läser många av oss, de är njutbara, och framför allt, man behöver inte fara till München för att lära känna dem.

Annat är det då med de tyska deckarförfattarna. De som genom åren följt med Tatort, Ein Fall für zwei, Derrick och alla de rätt många tyska deckarserierna på TV har inte nödvändigtvis blivit utsatta för intriger spunna av de bästa tyska deckarförfattarna. Också här är det för övrigt ofta nordisk importvara som gäller, där Kiel-kommissarien Borowski nyligen spelade i en Mankell-skriven Tatort-episod i vilken även Birthe Wingren medverkade.

Robert Hültner är ett namn att lägga på minnet. För att i tiden bli bekant med München läste jag Inspektor Kajetan und die Sache Koslowski, där läsaren lär känna tiden just efter Första världskriget. Man ser högerextremismen växa fram, ostörd av en väldigt partisk rättsapparat. Språket är rikt och en kort ordlista på slutet upplyser oss dumma icke-bayrare om ord vi inte kan förväntas begripa. Grattler för landstrykare, Minga för München, speiben för spy. Jag har sedermera plöjt igenom dryga halvdussinet andra Hültner-deckare, men efter tredje boken verkar de lätt enahanda. Förutöver 1920-talets missförhållanden har han inte så många andra strängar på sin lyra.

Wolf Haas är betydligt lustigare. Han är österrikare, vilket innebär endast minimala språkliga skillnader mot Bayern. Hans originella böcker om privatdetektiv Brenner är svåra att överträffa i språklig kreativitet. Berättelserna i sig är väldigt underhållande. Hans böcker börjar alla ”Jetzt ist schon wieder was passiert” och innehåller otaliga talspråkliga uttryck såsom ”Jetzt pass auf” eller ”Ob du es glaubst oder nicht”. Allt i en salig blandning av humor, samhällskritik, ironi, karikatyr, spänning och satir, där handlingen i varje bok är förlagd till en annan del av Österrike. Haas är en välförtjänt trefaldig vinnare av Deutscher Krimipreis.

Haas’ berättartekniskt mest nyskapande verk är Das Wetter vor 15 Jahren, en kärlekshistoria där hela boken utgörs av en enda intervju. En i österrikiska förhållanden väldigt oinsatt tysk litteraturkritiker (”vad betyder .at?”) intervjuar en fiktiv Wolf Haas om en nyutkommen fiktiv bok ”Das Wetter vor 15 Jahren”. Det blir rekursion, säger programmeraren i mig. Men man behöver ingalunda vara matematiskt lagd för att uppskatta berättelsen om hur den 15-årige Vittorio Kowalski från Ruhrområdet på familjesemester i en österrikisk bergsby förälskar sig i den jämnåriga dottern till den lokala bergräddningschefen. Ett gemensamt upplevt oväder (”Wetter” syftar i sydtyskt språkbruk ofta just på dåligt väder) slutar illa, skiljer dem åt och får dem slutligen att återses femton år senare via TV-showen ”Wetten, dass..?”, en tyskspråkig TV-tradition som förenat gammal som ung sedan 1981.

Hültner och Haas kan man skaffa sig på nätet, om man inte har vägarna förbi min favoritbokhandel Hugendubel vid Marienplatz i München. Akademen i all ära, men Hugendubel har bekväma röda soffor att sitta och bläddra i, och åtminstone för min del har möjligheten att bläddra gratis snarast ökat mängden bokköp.

Boken Oktoberfest köpte jag på ett ställe som frekventeras av många resande finlandssvenskar, nämligen flygfältet i Frankfurt. Rekommenderas varmt. En spännande intrig varvas med igenkännande mentala nickar också för dem som besökt Wiesn endast få gånger. Vad sägs om saringas i det mindre tältet Fischer-Liesl (jo, det heter Fischer-Vroni), medan Benediktinertältet (alltså Augustiner) är huvudskådeplats för de forna ryska Spetsnaz-elittrupperna som extraknäckande i privat regi kräver två miljarder euro i rådiamanter mot sjuttiotusen människoliv.

Men den tyska Bond, Wolfgang Härter, klarar biffen.