Förra lördagen var en mörk dag i München. Om man i Finland grämde sig över förlusten mot Ryssland i ishockey, var det ingenting jämfört med de våndor som man genomled i München efter att Chelsea knep Champions League-segern av Bayern München på straffsparkar.

För den subjektiva bedrövelse München upplevde finns kanske flera orsaker, men framför allt var det ju så nära att gå vägen. Bayern dominerade hela matchen (eller vad sägs om tjugo hörnor för Bayern, en för Chelsea), men fick inte till det på målfronten. Tysk fotboll vimlar av citat, och en klassiker tillämplig på denna final är ”Erst kein Glück gehabt und dann kam Pech dazu”: Först hade vi ingen tur och sedan fick vi otur på köpet. Detta citat är sannolikt äkta, i motsats till ”Fotboll är som schack, men utan tärningar” som tillskrivits Podolski av någon ståuppkomiker.

I vårt vardagsrum hade sonen samlats med kompisgänget. Efter den surrealistiskt otursamma matchens sorgliga straffsparkar var stämningen så bister att ingen yttrade ett ord på en kvart. Sonen befarade att en av hans kompisar – nitton år, en och nittio lång – skulle brista ut i gråt. Det fanns inga ord för besvikelsen att ha varit så nära och ändå misslyckats.

Gatorna blev tysta. Antalet skadeglada bland anhängare till Bayerns inhemska konkurrenter var lågt, och de möttes av total oförståelse inte minst av sina kolleger bland icke-Bayern-anhängarna. Det hade varit så bra för München, en sådan otrolig fest det hade blivit!

Nu sprids i stället galghumorn. ”Jag har en god och en dålig nyhet åt er”, sa domaren till fången. ”Den dåliga är att ni är dömd och ska skjutas. Den goda är att det är Robben som skjuter”. Robben missade först en straffspark mot Dortmund, och nu i finalen mot Chelsea.

Nu är frågan hur folk tänker förhålla sig till fotbolls-EM. Ska det tyska laget bli tvåa eller trea igen en gång, eller vore det bäst att undgå besvikelsen genom att trilla bort redan i början av turneringen?