Arkiv för ‘Exilliv’ kategorin
Venedig i kajak
Publicerad: 31/03 13:19München är nära Venedig, liksom Helsingfors är nära St. Petersburg. Vackra konstskatter och unik arkitektur som endel väljer beundra regelbundet. Resan före påsk skiljde sig dock från tidigare resor: En dag tillägnades en kajakutflykt om tolv kilometer, under Suckarnas bro, i små kanaler, över Canal Grande, och ute på fjärden söderom Markusplatsen.
Med lånad kajak vid Markusplatsen
Upplevelsen var surrealistisk. Tanken började som en plan att utnyttja Photoshop för att beskriva en önskedröm: Tänk om jag kombinerar en bild av mig i kajak någonstans i Nagu med en nyfotad bild av Markusplatsen, tagen från en gondol, med kameran nära vattenytan? Det skulle nästan se ut som om jag paddlade i Venedig på riktigt!
Ca 12 km
Jag slapp Photoshop. Under förberedelserna för en far-och-dotter-resa till Venedig bläddrade jag i en färsk reseguide i den tyska Marco Polo-serien, i vilken nämndes den exotiska möjligheten att paddla på riktigt genom Venedig. Eld och lågor! Dottern var inte svårövertalad, och vi bokade en av våra Venedig-dagar för paddling med Venice Kayak.
Far och dotter vid Rialtobron
Vår kajakguide, grundaren av Venice Kayaks, visade sig vara dansk och heta René Seindal. Utflykten utökade det danska ordförrådet med skiftetøj (det man klär på sig efter turen, dvs byteskläder) och det venetianska med oeh stagando och oeh premando (”ohoj, jag svänger till höger”, resp. till vänster) – något man behöver hojta för att inte riskera krocka med en tystrodd gondol bak hörnet i den tvärgående kanalen.
Oeh stagando in på Rio di Santa Maria Formosa
Venedig är annorlunda som utflyktsmål för en Nagupaddlare som inte just vågat sig längre västerut än från Korpoström till Brunskär, eller längre österut än Sattmark. Att det gäller att undvika kallsupar och låta bli att öva eskimåsvängar, det förstod jag från början. Så även att det är bäst att hålla sig på vederbörligt avstånd från varenda vaporetto. Tidvattnet var jag däremot mindre förberedd på. Vattnet hann sjunka med över 20 cm under vårt strandhugg (inte medhavd Börjes fisk utan Fusilli al salmone med en ombra vid Santa Maria Formosa), men grönalgerna var ändå lika hala. Och acqua alta gjorde att endel broar inte gick att paddla under; sådant förekommer också i Nagu, även om tunneln till Gammelviken nära Högsar vägskäl inte är utsirad i barockstil.
Inuti inhägnaden för gondoler
I övrigt var paddelturen just så overklig som man kan föreställa sig. Att paddla hör till det roligaste som finns, och Venedig hör till det vackraste som finns. Och de tu kan kombineras, utan att det skär sig. Lite töntig känner man sig kanske med flytväst på bland turisterna, eller då man torkar kajakkläderna på hotellrummet.
På fjärden söderom Riva degli Schiavoni
Bilaga: En jämförande studie av förbindelsebåtar, pålar och vattenstånd i Venedig och Nagu
Venedig och Nagu i jämförelse
Exilliv
Publicerad: 16/03 11:23
Ratskeller invid Marienplatz
Ratskeller vid Marienplatz blev igår en träffpunkt för väståbolänningar i exil. Nagu är stort nog för att ha en koloni av ortsbor även i München. Visst är Nagu å andra sidan litet nog för att alla-känner-alla-effekten ska räcka rätt långt, men sammanförda blev aftonens Weißbiersällskap tack vare Münchenbloggens existens.
Internations var förra träffpunkten, där pargasbon och jag sågs för en dryg vecka sedan, efter tidigare träffar på Waldwirtschaft, Brunskär och i Weinzelt under Oktoberfest. Internations är ett nätverk av expatar, en gemenskap av personer som bor och arbetar utomlands. Nätverket har grundats i München och har nu över 300 lokala avdelningar världen över.
Att världen är liten framgick tydligt under Internations-aftonen i Deutsche Telekoms hus vid Leuchtenbergring. Jag beskrev ett mejl jag fått av en Münchenbloggläsande nagubo, som kärleken hämtat till München för några månader sedan. Inte nog med att pargasbon kommit hit av en snarlik anledning: de båda herrarna visade sig vara klasskamrater från Pargas svenska gymnasium.
Klassisk träffpunkt: Fischbrunnen
Ett sådant sammanträffande måste förstås firas på bästa bayerskt vis. Ytterligare en lokal nagubo hade förhinder, men resten av oss träffades vid Fischbrunnen på Marienplatz och stegade in i värmen på Ratskeller för att ta oss en Weißbier eller två.
Första observationen: Vår Kellnerin utgick ifrån engelska menyer. Bara för att vi inte talar tyska med varandra, antar ortsborna att vi föredrar engelska. Och detta inte för första gången. ”Deutschland schafft sich ab”, Tyskland avskaffar sig självt, av missriktad hövlighet.
Andra observationen: Maten representerar kulturen också privat. Knappast någon revolutionerande insikt, men det är alltid lika skoj att höra berättelser om hur fisksoppa eller köttbullar använts då man profilerar sig som nordbo inför den tyska partnerns släkt. Köttbullarna är kända från Ikea (där de måste beställas med hårt k; uttalet tschött leder bara till frågetecken), men fisksoppan bemöts på förhand med avsevärd skepsis.
Najaden i Nagu hamn
Tredje observationen: Talar ni svenska eller finska? Fastän Sydtyskland i fritidssammanhang inriktar sig mest på Österrike och Italien, är det ofta någon vid grannbordet som flaxar med öronen och blir nyfiken och har språköra nog att placera en i Norden. På Ratskeller lyckades den nyfikna bordsgrannen rentav pricka rätt land.
Fjärde observationen: Skönt att tala sitt modersmål. Både i arbetet och hemma har jag själv privilegiet att dagligen få tala svenska med andra modersmålstalare, men detta gällde inte de andra två. Och förstås är det ännu skönare att kunna komma med hembygdsskvaller, diskutera likheterna mellan cykling i Alperna och paddling i Nagu, jämföra utbud och priser på Weißbier på Nagu alko och i München, samt fundera när Najadens säsongöppning blir.
Jag ser fram emot ytterligare Nagu-träffar i München, och München-träffar i Nagu.
Najaden, l'Escale, Strandbo, Östern i Nagu hamn
Julvärmebölja
Publicerad: 24/12 16:18
Vit jul? Pyttsan! Därikring +15°C i skuggan. Shortsföre på löprundan genom Englischer Garten. De blöta pölarna på promenadvägen längs Isar har torkat bort. ”Oh, du föhnige!” rubricerar kvällsblaskan Abendzeitung sin artikel om rekordvärmen under julen, på kvällstidningsvis ”närmare 20°C”. Fotnot: ”Oh, du fröhliche!” är psalmen ”O du saliga, o du heliga” på originalspråk och ”Föhn” är den varma vinden från Alperna som ingen utböling skall våga sig på att beskriva.
Snö såg jag i en endaste en driva bakom Residenz (det kungliga bayerska slottet, se bild ovan), för visst har här också snöat tidigare i år. Men nu är det en blandning av höst och tidig vår. Fåglarna kvittrar och en nymornad men ettrig fluga försöker sig ut genom den stängda balkongdörren.
Juldekoration har München som om ingenting har hänt, och bredvid det tidigare snöbeprydda Chinaturm lyser en vädermässigt vilsen julgran. Glühwein kan man nog köpa men vad Stimmungen beträffar skulle det kanske passa bättre att grilla vid Isar.
God Jul till Finland från ett varmt München!
Shortsföre, dokumenterat på balkongen
Schottenhamel
Publicerad: 24/09 17:35Val av rätt tält är a och o på Wiesn. Det hör till att låtsas som om man valde tält utgående från ölsorten, men i ärlighetens namn har jag svårt att skilja den ena sorten från den andra. Enklare är det då att märka skillnaden i stämning och kundkrets.
Fast egentligen har man inte råd att vara kräsen, utan ska vara nöjd bara man alls lyckas komma in. Igår på söndagen lyckades jag komma in i två tält, Augustiner [1] och Schottenhamel [2]. Taktiker att komma in finns det många av, och den bästa är att beställa bord i tid. Enheten man beställer är uttryckligen just bord, för sex, åtta eller tio personer.
Är man endast ett fåtal personer kan man lyckas nå tältets inre också utan förhandsbeställning, och utan att (likt min son) stiga upp 6:30 på morgonen. Utomhus finns inte bordsreserveringar, så vid fyratiden på eftermiddagen styrde vi kosan rakt till Augustiner och spanade in folk som var på väg vidare. Frågan till det kvarvarande bordssällskapet, ”får vi sätta oss här?”, blir närmast en artighetsfråga, klart ni får! Och inom fem sekunder (förvisso mer tur än skicklighet) fick vi var sitt Maß framför oss, och festen kunde börja. Det var solsken och en god bit över tjugo grader. En halv höna slank ner. Efter en stund delade vi på ett påfyllnads-Maß.
Kunde vår betjäning kanske tänka oss att hjälpa in oss i tältet? Jo, det kunde hon. Vår Trinkgeld hade bara utgjorts a av det trots allt rätt blygsamma beloppet under en euro som avrundar ölliterns pris till 10€, men tydligen var det just vad som väntades.
Inuti Augustiner var stämningen givetvis något helt annat än utomhus. Musiken är det som gör skillnaden. Och nuförtiden är luften rentav bättre inomhus, på grund av rökförbudet sedan folkomröstningen ifjol. Att hitta bordsplats för två var heller inte oöverstigligt. Omedelbar förbrödring med bordssällskapet följde, möjliggjord av en ömsesidigt tillräcklig promillehalt.
Men ingen dansade på bänkarna eller borden. Alltså blev slutsatsen att våga ett tältbyte. Sidoingången på Schottenhamel släppte inte in oss, men tydligen nog huvudingången. Och här var stämningen ännu ett snäpp närmare taket. I nedre våningen satt under en femtedel av gästerna på bänkarna; resten stod. Så även vi.
Fortsättning följer.
[1] http://de.wikipedia.org/wiki/Festzelte_auf_dem_Oktoberfest#Augustiner-Bräu
[2] http://de.wikipedia.org/wiki/Festzelte_auf_dem_Oktoberfest#Schottenhamel
O’zapft is
Publicerad: 23/09 12:52Med två manliga slag fäste överborgmästare Christian Ude kranen vid öltunnan i Schottenhamel-tältet, igår vid tolvslaget. ”O’zapft is”, utropade han sedan, vilket står för ”kranen är fäst”. Därmed har den 179:e Oktoberfesten börjat.
Hemma hos oss i stadsdelen Lehel hör vi nu på söndagsmorgonen bleckmusiken genom fönstren, från paraden på Altstadtring. Dagens väder är påfallande mycket bättre än igår; solen skiner och turisterna kan gläda sig åt prakten, musiken och stämningen utan att bli blöta.
Wiesn har direkta implikationer också inom vårt hushåll, fast sonen och dottern har olika sätt att inleda firandet av Wiesn. Dottern som ska till att fylla sjutton under årets Wiesn iklädde sig sin Dirndl igår kväll. Ny Dirndl för i år. Omsorgsfullt utvald. Dräkten får fadershjärtat att bulta av stolthet, men också av ett visst mått oro som varje förälder känner då en tonårsdotter går ut för att festa med sex miljoner andra, må så vara att gårdagstältet bara rymde sex tusen andra gäster. Skönt förresten att ölutskänkningen tar slut klockan 22:30 och tältet stänger klockan 23. Inte mycket efter midnatt var dottern välbehållen hemma.
Sonen som är aderton har redan i två års tid lagligen fått avnjuta öl med kompisarna på Wiesn. Knappast är den grundläggande inställningen till alkohol annorlunda hos den lokala kompiskretsen här i München än den vore om vi hade bott kvar i Grankulla. Men att i sexton dagar om året bo med världens största folkfest på promenadavstånd sätter sin vissa prägel på en tonårings vanor. Sålunda stannade gossen snällt hemma igår kväll, men hade i stället väckarklockan att ringa lite över sex i morse. Kompisen och han spetsade sig på att stå tillräckligt tidigt i kön för att få en ordentlig plats på golvnivån i något av de mer eftertraktade tälten. Augustiner, skulle jag tro, men om jag tar miste blir jag säkert tillrättavisad när jag ser honom.
Och ser honom gör jag på aftonen, kanske rentav på Wiesn. Det är nästan ett år sedan jag senast besökt Oktoberfest, så det börjar bli hög tid att gå igen. Umgänge far och son emellan kan vara givande inte bara vid köksbordet, eller i en parkajak i Nagu, utan också i ett numera rökfritt öltält iklädda var sitt par Lederhosen med var sitt Maß öl framför sig.
Tegernsee 1250 Hm
Publicerad: 27/05 20:00”Nu känner jag mig väldigt tysk”, deklarerade jag högljutt för mitt tyska cykelsällskap, då jag på Buchsteinhütte mumsat i mig mitt från fosterlandet importerade Oululainens efterugnsbröd, med gravad regnbåge som pålägg. ”Aj hurpåvis”, undrade tyskarna, varpå jag upplyste dem om att tyskar i Skandinavien har ett rykte om sig att föredra medhavd proviant framom ortens utbud. Mitt cykelsällskap ville inte vidkännas något sådant karaktärsdrag, utan pekade i stället finger på holländarna, som har samma rykte i Tyskland.
Frånsett några blessyrer förlöpte cykelturen enligt förväntningar. Att bums ge sig iväg på större transalpina äventyr har visat sig vara oklokt; även om jag löptränar en del, tycks kroppen använda lite andra muskler vid cykling. Därför gällde det att inleda säsongen med en dagsetapp.
Denna dagsetapp började vid Gmund i norra ändan av Tegernsee, en av Bayerns många natursköna sjöar. Sedan uppförsbacke på grusväg i sammanlagt 1250 höjdmeter. Två pauser, båda med var sin alkoholfria Hefeweizen.
Sällskapets gemensamma nämnare var München och XING. XING är det enda tyska sociala nätverket som ännu växer; alla andra har fått ge vika för LinkedIn och Facebook. Denna XING-undergrupp samlar personer som bor i München och idkar någon form av friluftsliv.
Ofrånkomligen tillfrågades jag om varifrån jag kom. Aj Finnland. Finska, det är väldigt svårt, eller hur? Jo. Fast inte för dig, eller hur? Visst, för mitt modersmål är svenska! Öhh, men du sa ju att du är från Finland, hur kan det då stämma? Är du svensk eller finne?
I Sydtyskland finns det en bra motfråga som befriar en från längre förklaringar kring detta evighetstema: ”Är en sydtyrolare en italienare?”. Alla här söderöver vet att de drygt 300.000 sydtyrolarna förvisso har italienska pass, men lever sitt liv i mer eller mindre hög grad på sitt tyska modersmål. Den europeiska historiens nycker har givit dem italienskt medborgerskap; i deras fall såpass sent som efter Första världskriget. Analogierna är i varje fall tillräckliga för att man kan nå punkten ”ach, Du gehörst also einer schwedischen Minderheit?” inom ett fåtal minuter och sedan kan övergå till mer innovativa samtalsämnen, såsom ölets eftersmak, iPadens hållbarhet vid kullerbyttor i nedförsbacken eller likheterna mellan cykling i Alperna och paddling i Skärgårdshavet.
Waldwirtschaft
Publicerad: 02/05 23:13Münchenbloggen beslöt att ta seden därifrån man kommer och besökte Biergarten då vettigt folk i fosterlandet begår förstamajsillis. Tre exilåbolänningar (mig inräknad) och en esbobo träffades för jämförande finlandssvensk-bayersk folklivsforskning över några Weißbier och en Radler, lite Brezn och Würstl, Radieserl och en hoiber Hendl.
Vi diskuterade bland annat hur inkonsekvent men tillika mänskligt det är att vi i Finland bröstar oss med vad ”vi” gjorde under Vinterkriget, medan de i Tyskland kör med tredje person. Detta gäller alltså folk födda efter 1945. Då en finländare med lite öl under kragen lägger ut texten låter det typ ”Ryssen anföll, sedan försvarade vi oss” medan en tysk nästan aldrig begagnar sig av första person im zweiten Weltkrieg. ”Vi” under-65-åringar i Finland har väl rimligen lika lite andel i Finlands ära som ”de” under 65 i Tyskland har andel av skulden?
I övrigt skilde sig Biergarten-sillisens samtalsämnen föga från en normal finlandssvensk sillis. Låt mig därför i stället kommentera vårt val av Biergarten, nämligen Waldwirtschaft. Ordagrant betyder det snarast ”skogsrestaurangen”, men alla kallar det WaWi (långt a, långt i). WaWi ligger nära S-Bahnhof Großhesselohe, men cykeln är nog favoritfortskaffningsmedlet. Drygt 9 km från Münchens centrum söderut, en angenäm cykeltur längs Isar. Väl framme får man höra hornmusik som osökt för tankarna till Humpsvakar (fastän jag talade om Axelbandet med hänsyn till det åboländska bordssällskapet), med vilka de lokala bleckblåsarna delar en avsevärd del av repertoaren. Proffsiga bayerska urinvånare tar med sig egen mat och egen bordduk, medan vi Möchtegern-bayrare för reda pengar införskaffade de ovan nämnda rädisorna, korvarna, Viborgskringlorna [1] och den halva hönan.
Biergarten är essensen av Bayern, och jag ser fram emot den fortsatta säsongen. Med den finlandssvenska kolonin i Bayern, med besökare, med urinvånare.
Fotnot [1]: Brezn lär enligt min salig mor speciellt i östra Nyland ha gått just under namnet Viborgskringlor, törhända på grund av tysk influens i sagda stad.
Krigsskador
Publicerad: 18/04 09:52Andra världskriget lever i Tyskland, tydligare än Vinterkriget eller Fortsättningskriget i Finland. Grannlägenheten ska totalsaneras på grund av krigsskador.
Brevet av disponenten
Vanligen gör kriget sig påmint i form av bombfynd. Också i Finland tror man sig hitta bomber från sjuttio år tillbaka, senast i Åbo. Skillnaden är att det i Tyskland titt som tätt hittas verkliga bomber, som sällan de facto detonerar men som ifjol försenade min tågresa hem till München för att banvallen vid Augsburg visade sig innehålla en Fliegerbombe som höll på att desarmeras efter att flera kvarter evakuerats. Och sådana påminnelser om närhistorien dyker upp titt som tätt; en spontan googlesökning på Fliegerbombe gav 467.000 resultat, färskast däribland bilden nedan – en nyhet från igår.
Men nu har kriget kommit närmare inpå. Närmare bestämt så nära som till grannlägenheten, bredvid oss på fjärde våningen i vårt drygt hundra år gamla hyreshus. Ett brev av disponenten urskuldar sig för de olägenheter som uppstår de närmaste 12-14 veckorna, då sagda lägenhet skall totalrenoveras. På grund av krigsskador. Som lägenheten rimligen inte tillfogades under kalla kriget, utan i allt förnufts namn allra senast i maj 1945. Okej, ibland skjuter man ju upp saker, men man skulle ju kanske tycka att det funnits tid till mer än att putsa upp det värsta efter de allierades bombanfall på München?
Allt har sin förklaring. I lägenheten bodde förut Frau Gmähle. Hon bodde här sedan hon föddes 1926, och hölls här tills hon dog för ett drygt år sedan. Långvariga hyresgäster behandlar man med respekt; vem vet hur länge hennes föräldrar hade hunnit bo i huset före 1926. Så vill inte hyresgästerna flytta ut för en större reparation, ja då får det bli. Och fråga inte mig hur många rörremonter huset gått igenom sedan 9.5.1945.
Rothenburg o.d.T.
Publicerad: 08/04 20:45
Tysklands renommé som turistland ligger lågt. Väldigt lågt. Fördelen med detta är att turister nästan alltid blir överraskade av den gemytliga atmosfären, de vackra byggnaderna, den intressanta (och med oss gemensamma) historian, den goda maten och nuförtiden ofta rentav den vänliga betjäningen. Att ölet och vinet är gott, det vet ju de flesta turisterna redan.
Även jag fortsätter att förvånas över de pärlor Tyskland har att bjuda på. Denna påsk bestämde jag mig för att postumt följa min salig mors rekommendation och besöka den trevliga medeltida staden Rothenburg ob der Tauber i Franken. Franken, det är det där området i norra Bayern, med de annorlunda formade vinflaskorna. Dessutom är de protestanter och kämpade följaktligen på vår sida under trettioåriga kriget, vilket för övrigt är allestädes närvarande i Rothenburg.
Det slog mig att man kan närma sig det här med turism och Tyskland ur en helt annan synvinkel. Vi finlandssvenskar ondgör ju oss — med rätta, som vi tycker — över obildade rikssvenskar som vet mer om Eritrea än Ekenäs och oftare besökt Pattaya än Pargas. ”Att de täcks” varvar vi med ”Tänk vad de går miste om” och ”De verkar helt ha glömt det gemensamma kulturarvet”.
Men vi kan ju se oss själva i spegeln, när vi fräser över Autobahn på väg mot sydligare breddgrader. Precis samma logik kan vi tillämpa på Tyskland och finlandssvenskar. Av tyskarna har vi, om vi så vill vidkännas det eller inte, fått en påfallande stor del av den icke-nordiska delen av vårt kulturarv. Julsånger, religion, universitetsväsen, traditioner, lånord, snapsvisor, byggnadsstil, arkitektur, militärväsen. Inte för intet är Goethe och Schiller tillsammans dubbelt så många som Shakespeare, i Svenska Teaterns tak.
Skamflöjten
Men tursamt nog behöver man inte ta till pliktkänslan för att turista i Tyskland. Det är underhållande på alla vis. Gårdagens oväntade pärla var det medeltida kriminalmuséet, där de mer sadistiskt lagda kan lära sig mycket om tortyr, medan de som mer stoiskt begrundar människans väsen kanske kan få en inblick i mildare medeltida straff. Endel påminde mest om systematisk pennalism, avsevärt mildare än dagens Abu Ghraib. Vad sägs om ovanstående bild av ”skamflöjten”, ett straffredskap för dåliga musikanter? En flöjtliknande pinne är fäst i en rund krage som spänns fast runt halsen, medan båda händernas fingrar med milt våld spänns fast ovanpå flöjtpinnen. Den dåliga musikanten intar sålunda en ställning som om han skulle spela en verklig flöjt, och drar åtlöje över sig.
Genom en liknande metod kunde man bokstavligen omhänderta stridslystet kvinnfolk. De två stridshönorna spänns fast med händerna, enligt illustrationen ovan, tills de lugnat ner sig. Medeltida manschauvinism, om man så vill. En så kallad ”spansk krage” kan igen appliceras på en fyllbult. Man kan ju fråga sig vilken avskräckande verkan dessa straffmetoder hade på medeltiden, och jämföra dem med dagens fångvård.
Ett tjugotal bilder från Rothenburg finns dels i Münchenbloggen på Facebook, dels i mitt Google+-album om Rothenburg.
Skitour
Publicerad: 17/03 11:26
Årets premiärlöptur runt Isarwehr iförd t-skjorta och shorts skedde i år ovanligt sent, nämligen igår den 16.3, att jämföra med sjätte februari fjol. Annat är det i Alperna. Goda snöförhållanden, senast förra veckoslutet i Wilder Kaiser (Söll, Scheffau, Elmau) vars bekantskap jag gjorde för drygt tio år sedan, flygandes hemifrån Finland. Nu är detta Österrikes största skidområdet på en timmes bilresa hemifrån München.
Visst är slalomåkande och snöbrädande i Alperna skoj. Nedfarter som kan bli över tio kilometer. God mat. Hisnande utsikt. Men mycket är minst lika bra typ i Levi, där köerna är kortare, plättarna serveras med hallonsylt vid sexans lift, och terrängspåren börjar rakt utanför dörren. Det är först under de senaste tre-fyra åren det verkligt unika med skidåkandet i Alperna har gått upp för mig: Skitourengehen.
Jag citerar ur http://de.wikipedia.org/wiki/Skitour:
Unter Skibergsteigen oder Skitourengehen versteht man das Besteigen von Bergen auf Skiern und die Talfahrt abseits präparierter Skipisten in idealerweise unverspurtem Gelände. Die ersten Skitouren wurden zum Ende des 19. Jahrhunderts gegangen. Da es noch keine Liftanlagen gab, mussten auch Anfang des 20. Jahrhunderts sämtliche Verschiebungen auf Skiern in Form von Skitouren erfolgen.
Det handlar alltså om att på skidor betvinga uppförsbackarna med egen muskelkraft. Vad det riktigt heter på svenska har aldrig gått upp för mig. Wikipediasidan har ingen motsvarighet på svenska, och den norska sidan pratar bara om skigåing: ”Både det å bevege seg i plant terreng, det å klatre i motbakker og det å renne i unnabakker regnes som skigåing.” Det franska ordet randonnée tycks vinna terräng också på svenska.
I varje fall rör det sig om ett slags mellanting mellan telemark och slalom. Nedförsbacke ser det ut som vanlig slalomåkning, men bindningarna har också ett uppförsbackesläge med lös häl i vilket man följaktligen relativt bekvämt kan gå längre sträckor. Lägger man på fällar — och det gör man — klarar man upp till inemot trettio graders lutning. Vid svårare förhållanden, såsom is eller ännu brantare stigning, lägger man på Harscheisen, vilket lämpligen översätts med ”skarjärn”. Det rör sig om metallstycken som appliceras vid bindningarna och som skär in i skaren.
Poängen med en Skitour är att man kan ta sig till sådana delar av Alperna som inte nås med skidliftar. Man har ofantliga områden helt för sig själv och den egna gruppen, vars storlek kan variera från två personer till ett dussin. I gengäld tillbringar man timtals klättrandes uppförsbacke, och kommer nedåt lika raskt som om man tagit sig upp i en gondol eller stollift.
Vill man, rör man sig helt utan skidliftar under hela skidsemestern. Detta inte så mycket av renlärighetsskäl, som för att få se nya, vackra områden i ensamt majestät. Man kan variera antalet timmar man vandrar uppåt per dag; sådär 300-400 höjdmeter per timme går bra, och med fem timmars klättring blir det då tvåtusen höjdmeter, vilket är en tillräcklig höjdskillnad för att nå de flesta toppar i Östalperna.
Variera kan man också huruvida man vill bo stationärt och bekvämt eller byta läger från natt till natt. De riktigt Hartgesottene, tuffa typerna, bär hela utrustningen på ryggen och bor i Berghütten med sovsalar och delade toaletter. Variationerna i Alperna är oändliga, och man kan kombinera svåra fysiska prestationer (mätt i höjdmeter per dag) med lyxig mat och fyrstjärnigt hotell med bastu varje kväll. Man kan också välja en fysiskt sett enklare Durchquerung, vandring med nytt nattlogi varje natt. Själv har jag prövat på alla kombinationer utom en äkta Durchquerung med all packning på ryggen, vilket jag i år hade föresatt mig i form av kungssträckan Haute Route från Chamonix till Zermatt. Men arbetet lade hinder i vägen för fritiden och en redan bokad resa blev inhiberad. I stället skrev jag denna blogginlaga med bilder från en liftfri skidvecka i Matschertal i Sydtyrolen 2010 och en bekvämlighets-durchquerung 2011 från Stubaital via Ötztal, Pitztal och Kaunertal till Ischgl. Denna senare tur finns också som en knappt tiominuters YouTube-video på http://youtu.be/8mAUixcjRSQ.
