Marienplatz efter Bayern-segern i Champions League

Fotboll är minst lika heligt i Bayern som annanstans i den civiliserade världen, och inget fel med det. Efter gårdagens seger i Wembley tog jag en kort omväg via Marienplatz på väg hem från Schrannenhalle, där jag ägnat mig åt det fenomen som på nytyska kallas Public Viewing. Men promenaden blev ingen höjdare, direkt.

Kanske detta antiklimax beror på att ortsborna är blaserade efter alltför många bayerska segrar? Just vann ju FC Bayern Bundesliga.

Kanske det beror på att motståndaren inte var tillräckligt främmande? Är man utanför tysk mark brukar standardmotståndarlag från Bundesliga fort nog bli du och bästa bror.

Kanske det beror på att segern grumlades av nationalhelgonet Uli Hoeneß’ förvandling till skattesmitare av rang? Förr moralapostel, nu beroende av börsspel och på fri fot endast efter betalning av fem miljoner i säkerhet.

Eller beror det på att många av de riktigt lokala Münchenborna är för det andra lokala traditionslaget 1860 München? 1860 har inte segrat i Bundesliga sedan 1966 och har under det här årtusendet trillat ned i andra ligan.

Visst kanske dessa faktorer bidrog. Men inget bidrog så mycket som det ruskiga novembervädret. Tjocka jackor på, fem före vantar och yllemössa, och vi skriver tjugofemte maj.

För annat var det för någon vecka sedan då Bundesligasegern firades. Bombenstimmung! Marienplatz var proppfull. För att inte tala om fotbolls-VM-sommaren 2006.

Och att motståndaren ändå var tysk gjorde att 76 % av tyskarna enligt en underskning sade sig vara för underdoggen BVB Dortmund, fast min misstanke är att de mer var emot Bayern, när segern nu såviså gick till Tyskland.

”Es gibt nur ein Uli Hoeneß” skanderades det då Uli höll i Champions League-pokalen, så han har trots bankkonton i Schweiz tydligen kvar rester av sin forna popularitet. Han har ju i varje fall visat offentlig ånger och samarbetat med myndigheterna.

Sonen min, som för cirka tio år sedan övergick till att bli 1860-anhängare, konstaterar att Bayern-anhängarna i motsats till Sechziger-folket inte riktigt kan konsten att fira. Efter gårdagens lama segerramsor på stan kan jag inte annat än hålla med. ”Super-Bayern, Super-Bayern, ey, ey, ey” är inte ett utrop som visar om någon större verbal jongleringskonst precis.

Dottern är mindre fotbollsintresserad, och är i London nu under pingstlovet av helt andra skäl än finalen i Wembley. Folklivet på gatan och pubarna, solen och den relativa värmen jämfört med München var dock enligt henne enastående. Dortmund var sympatifavoriten också i London, och man markerade platser med BVB-handdukar; britterna är ju kända för att de tycker att tyskarna är kända för att med handdukar markera liggstolar vid stränder och hotellpoolar.

Men så mycket bayersk knutpatriot är jag, trots allt, att jag gläder mig för FC Bayerns seger. Fast något villkorslöst glädjerus är det inte. Annat hade det varit om motståndarlaget varit spanskt eller brittiskt, om ledargardet för klubben fortsatt alla varit moraliska förebilder, och om temperaturen hade medgivit att man såg på matchen i en Biergarten. Då hade det blivit en makalös karnevalstämning!