Italiens nordligaste stad är i feststämning. Gatorna i Monaco di Baviera fylls av festglada italienare, som i sina BMW:n, Mercedesar, Porschen, Audin och Volkswagnar firar sin 2:1-seger över Schland (det patriotiska smeknamnet för mitt så kallade Wahlheimat).

Att samma stad i skepnad av München vore i mångfalt större feststämning, om Tyskland själva hade vunnit, är en annan femma.

Münchenbloggens utsände var i tillfälle att beskåda semifinalen vid Chinaturm, på prajmtajm-plats mitt i Englischer Garten. Det nytyska uttrycket Public Viewing åsyftar det populära fenomenet att tillsammans umgås kring en stor skärm. Ett bra sätt att dela glädje och sorg.

Mitt i all bedrövelse över ytterligare ett nederlag på slutrakan kan man gläda sig åt att nollan spräcktes kring 90 minuter. Folk ställde sig upp på borden och stämningen var ordentligt positiv för första gången sedan folk föregående gång stått upp, för att sjunga nationalsången då det ännu stod 0:0 vid starten. ”Vetduvad, om Neuer gör mål ännu dessefter, ja då …”.

På vägen hemåt från Kinatornet tog jag omvägen över Leopoldstraße, den såkallade Fanmeile. Större polisuppbåd, men framför allt festglada italienare. De som är på gatan iklädda italienska flaggor tar det något försiktigare. De som åker omkring i tutande bilar är modigare.

Nåväl, Schland är ute ur turneringen. Den halvtyske sonen, som inte var född då Tyskland senast vann något större, är glad att det skedde före finalen. Ytterligare en större besvikelse, som att förlora finalen, hade varit smårsmält.