Inlägg taggade med ‘München’
Bedrövelse
Publicerad: 23/05 09:08
Förra lördagen var en mörk dag i München. Om man i Finland grämde sig över förlusten mot Ryssland i ishockey, var det ingenting jämfört med de våndor som man genomled i München efter att Chelsea knep Champions League-segern av Bayern München på straffsparkar.
För den subjektiva bedrövelse München upplevde finns kanske flera orsaker, men framför allt var det ju så nära att gå vägen. Bayern dominerade hela matchen (eller vad sägs om tjugo hörnor för Bayern, en för Chelsea), men fick inte till det på målfronten. Tysk fotboll vimlar av citat, och en klassiker tillämplig på denna final är ”Erst kein Glück gehabt und dann kam Pech dazu”: Först hade vi ingen tur och sedan fick vi otur på köpet. Detta citat är sannolikt äkta, i motsats till ”Fotboll är som schack, men utan tärningar” som tillskrivits Podolski av någon ståuppkomiker.
I vårt vardagsrum hade sonen samlats med kompisgänget. Efter den surrealistiskt otursamma matchens sorgliga straffsparkar var stämningen så bister att ingen yttrade ett ord på en kvart. Sonen befarade att en av hans kompisar – nitton år, en och nittio lång – skulle brista ut i gråt. Det fanns inga ord för besvikelsen att ha varit så nära och ändå misslyckats.
Gatorna blev tysta. Antalet skadeglada bland anhängare till Bayerns inhemska konkurrenter var lågt, och de möttes av total oförståelse inte minst av sina kolleger bland icke-Bayern-anhängarna. Det hade varit så bra för München, en sådan otrolig fest det hade blivit!
Nu sprids i stället galghumorn. ”Jag har en god och en dålig nyhet åt er”, sa domaren till fången. ”Den dåliga är att ni är dömd och ska skjutas. Den goda är att det är Robben som skjuter”. Robben missade först en straffspark mot Dortmund, och nu i finalen mot Chelsea.
Nu är frågan hur folk tänker förhålla sig till fotbolls-EM. Ska det tyska laget bli tvåa eller trea igen en gång, eller vore det bäst att undgå besvikelsen genom att trilla bort redan i början av turneringen?
Bürgerpflicht
Publicerad: 12/01 19:38Även i München bosatta fosterländska finländare sköta sina medborgerliga plikt, om man därmed avser att rösta i presidentvalet. Och det har jag gjort idag. På posten dimper i god tid ned en anmälan om rösträtt. I kuvertet ingår en hopvikt A3:a märkt ”Förhandsröstningslokalerna i Mellan och Syd Europa” (inklusive mellan slags sjuka), där vi bosatta i Tyskland kan rösta på hela åtta orter: Berlin, Düsseldorf, Frankfurt, Hamburg, Hannover, Kiel, München och Stuttgart.
Första gången jag röstade här i München kändes förfarandet främmande. Nu är det inte mycket underligare än att ranta till Grankulla 3. röstningsområde (vilket efter drygt fem år alltfort trugas på mig i min anmälan om rösträtt, trots adress i München). Endel har förstås längre pendlingsresa, men i mitt fall gällde det att cykla knappa tio minuter till Finlands honorära generalkonsulat på Ismaninger Str. 75, köa som fjärde person (med ett underhållande konferenssamtal i öronsnäckorna) i fem minuter, gå in i röstningslokalen och rösta. Identiteten bestyrkte jag genom att förete mitt pass inför en tysktalande person med utseende som kan klassas som utländskt både i Finland och Tyskland. ”Bitte hier unterschreiben”, sa hon. Damen till höger om henne talade däremot finska och ställde mig inför de vanliga samvetskvalen rörande huruvida jag pragmatiskt skulle tala finska eller principiellt svenska. Men hon frågade så godmodigt och glatt att ”Hei missä on Grankulla?” att jag dövade mitt samvete och hurtigt på finska förklarade att det är en ort som, om jag minns rätt, på 1930-talet gavs det finska namnet Kauniainen.
Att sedan skriva ned sin siffra kunde jag sedan göra på välbekant manér. Annat är det i de tyska valen, där jag får rösta i EU- och kommunalvalen. Senast då vi valde ”stadsfullmäktige” i München skedde det med en lapp i storlek A3 och gav mig ett tjugotal röster att fördela i tre olika högar, för borgmästare, stadsfullmäktige och stadsdelsfullmäktige, dels på person, dels på parti. En halv vetenskap för den som är van att nöja sig med att grubbla fram en siffra.
Vår metod att rösta med siffror associerade till personer är sannerligen inte internationell, däremot bekväm.-
En tysk Bond
Publicerad: 12/11 13:47”Ich bin Härter. Wolfgang Härter.” Så slutar trillern ”Oktoberfest” på sida 600. Bokens hjälte tackar nej då förbundskanslern betecknar honom som ”ett slags tysk James Bond” och förlänar honom Bundesverdienstkreuz för att ha räddat livet på tusentals glada öldrickare på Theresienwiese här i München.
Wiesn
Det rör sig om en debutroman. Stilen är att jämföra med Jan Guillous Coq Rouge, eller böckerna om Erast Fandorin av Boris Akunin. Av dessa verkar förvånansvärt nog Akunins böcker vara populärare i Tyskland, där den svenska litteraturen och speciellt deckarna stormat landet effektivare än den svenska armén under Trettioåriga kriget.
Men strunt nu i Mankell, Läckberg, Marklund, Kepler et consortes. Dem läser många av oss, de är njutbara, och framför allt, man behöver inte fara till München för att lära känna dem.
Annat är det då med de tyska deckarförfattarna. De som genom åren följt med Tatort, Ein Fall für zwei, Derrick och alla de rätt många tyska deckarserierna på TV har inte nödvändigtvis blivit utsatta för intriger spunna av de bästa tyska deckarförfattarna. Också här är det för övrigt ofta nordisk importvara som gäller, där Kiel-kommissarien Borowski nyligen spelade i en Mankell-skriven Tatort-episod i vilken även Birthe Wingren medverkade.
Robert Hültner är ett namn att lägga på minnet. För att i tiden bli bekant med München läste jag Inspektor Kajetan und die Sache Koslowski, där läsaren lär känna tiden just efter Första världskriget. Man ser högerextremismen växa fram, ostörd av en väldigt partisk rättsapparat. Språket är rikt och en kort ordlista på slutet upplyser oss dumma icke-bayrare om ord vi inte kan förväntas begripa. Grattler för landstrykare, Minga för München, speiben för spy. Jag har sedermera plöjt igenom dryga halvdussinet andra Hültner-deckare, men efter tredje boken verkar de lätt enahanda. Förutöver 1920-talets missförhållanden har han inte så många andra strängar på sin lyra.
Wolf Haas är betydligt lustigare. Han är österrikare, vilket innebär endast minimala språkliga skillnader mot Bayern. Hans originella böcker om privatdetektiv Brenner är svåra att överträffa i språklig kreativitet. Berättelserna i sig är väldigt underhållande. Hans böcker börjar alla ”Jetzt ist schon wieder was passiert” och innehåller otaliga talspråkliga uttryck såsom ”Jetzt pass auf” eller ”Ob du es glaubst oder nicht”. Allt i en salig blandning av humor, samhällskritik, ironi, karikatyr, spänning och satir, där handlingen i varje bok är förlagd till en annan del av Österrike. Haas är en välförtjänt trefaldig vinnare av Deutscher Krimipreis.
Haas’ berättartekniskt mest nyskapande verk är Das Wetter vor 15 Jahren, en kärlekshistoria där hela boken utgörs av en enda intervju. En i österrikiska förhållanden väldigt oinsatt tysk litteraturkritiker (”vad betyder .at?”) intervjuar en fiktiv Wolf Haas om en nyutkommen fiktiv bok ”Das Wetter vor 15 Jahren”. Det blir rekursion, säger programmeraren i mig. Men man behöver ingalunda vara matematiskt lagd för att uppskatta berättelsen om hur den 15-årige Vittorio Kowalski från Ruhrområdet på familjesemester i en österrikisk bergsby förälskar sig i den jämnåriga dottern till den lokala bergräddningschefen. Ett gemensamt upplevt oväder (”Wetter” syftar i sydtyskt språkbruk ofta just på dåligt väder) slutar illa, skiljer dem åt och får dem slutligen att återses femton år senare via TV-showen ”Wetten, dass..?”, en tyskspråkig TV-tradition som förenat gammal som ung sedan 1981.
Hültner och Haas kan man skaffa sig på nätet, om man inte har vägarna förbi min favoritbokhandel Hugendubel vid Marienplatz i München. Akademen i all ära, men Hugendubel har bekväma röda soffor att sitta och bläddra i, och åtminstone för min del har möjligheten att bläddra gratis snarast ökat mängden bokköp.
Boken Oktoberfest köpte jag på ett ställe som frekventeras av många resande finlandssvenskar, nämligen flygfältet i Frankfurt. Rekommenderas varmt. En spännande intrig varvas med igenkännande mentala nickar också för dem som besökt Wiesn endast få gånger. Vad sägs om saringas i det mindre tältet Fischer-Liesl (jo, det heter Fischer-Vroni), medan Benediktinertältet (alltså Augustiner) är huvudskådeplats för de forna ryska Spetsnaz-elittrupperna som extraknäckande i privat regi kräver två miljarder euro i rådiamanter mot sjuttiotusen människoliv.
Men den tyska Bond, Wolfgang Härter, klarar biffen.
