Humpsvakars 50-årsjubileum på Finlandiahuset i lördags erbjöd rikliga tillfällen att bonga vänner och bekanta i exil. Svårt vore att hitta en grupp om 1700 personer med högre andel hördu-morjens-länge-sen-sist-bekanta för en teknolog som flyttat utomlands. Och andra lyckligt lottade finner säkert sin egen motsvarande begivenhet, där man kan mingla och känna sig som om man aldrig flyttat utomlands.

Kanske det är så att finlandssvenskar i exil har en särskild förkärlek att delta i klassfester, jubileum och andra begivenheter? München erbjuder mycket, men föga skol- och studietidsnostalgi för oss s.k. zugeroaste (”tillresta”, nyinflyttade), vilket är ett icke-stigmatiserande ord för oss utbölingar.

Och bor man i en europeisk metropol är det ju inte hela världen att uppsöka hemlandet för hejdundrande evenemang av Humps-50-kaliber. Ibland känns det som man i exil både bör och får ta för sig av det allra bästa fäderneslandet har att erbjuda, och ändå slippa snöskyffling, novemberrusk och alltför täta svärmorsbesök.

Så ska man bonga kompisar som är i exil är det de stora händelserna som gäller. Valborg, första maj, midsommar, klassträffar, pangevenemang. Tack Humpsvakar!