Inlägg taggade med ‘Öl’
Exilliv
Publicerad: 16/03 11:23
Ratskeller invid Marienplatz
Ratskeller vid Marienplatz blev igår en träffpunkt för väståbolänningar i exil. Nagu är stort nog för att ha en koloni av ortsbor även i München. Visst är Nagu å andra sidan litet nog för att alla-känner-alla-effekten ska räcka rätt långt, men sammanförda blev aftonens Weißbiersällskap tack vare Münchenbloggens existens.
Internations var förra träffpunkten, där pargasbon och jag sågs för en dryg vecka sedan, efter tidigare träffar på Waldwirtschaft, Brunskär och i Weinzelt under Oktoberfest. Internations är ett nätverk av expatar, en gemenskap av personer som bor och arbetar utomlands. Nätverket har grundats i München och har nu över 300 lokala avdelningar världen över.
Att världen är liten framgick tydligt under Internations-aftonen i Deutsche Telekoms hus vid Leuchtenbergring. Jag beskrev ett mejl jag fått av en Münchenbloggläsande nagubo, som kärleken hämtat till München för några månader sedan. Inte nog med att pargasbon kommit hit av en snarlik anledning: de båda herrarna visade sig vara klasskamrater från Pargas svenska gymnasium.
Klassisk träffpunkt: Fischbrunnen
Ett sådant sammanträffande måste förstås firas på bästa bayerskt vis. Ytterligare en lokal nagubo hade förhinder, men resten av oss träffades vid Fischbrunnen på Marienplatz och stegade in i värmen på Ratskeller för att ta oss en Weißbier eller två.
Första observationen: Vår Kellnerin utgick ifrån engelska menyer. Bara för att vi inte talar tyska med varandra, antar ortsborna att vi föredrar engelska. Och detta inte för första gången. ”Deutschland schafft sich ab”, Tyskland avskaffar sig självt, av missriktad hövlighet.
Andra observationen: Maten representerar kulturen också privat. Knappast någon revolutionerande insikt, men det är alltid lika skoj att höra berättelser om hur fisksoppa eller köttbullar använts då man profilerar sig som nordbo inför den tyska partnerns släkt. Köttbullarna är kända från Ikea (där de måste beställas med hårt k; uttalet tschött leder bara till frågetecken), men fisksoppan bemöts på förhand med avsevärd skepsis.
Najaden i Nagu hamn
Tredje observationen: Talar ni svenska eller finska? Fastän Sydtyskland i fritidssammanhang inriktar sig mest på Österrike och Italien, är det ofta någon vid grannbordet som flaxar med öronen och blir nyfiken och har språköra nog att placera en i Norden. På Ratskeller lyckades den nyfikna bordsgrannen rentav pricka rätt land.
Fjärde observationen: Skönt att tala sitt modersmål. Både i arbetet och hemma har jag själv privilegiet att dagligen få tala svenska med andra modersmålstalare, men detta gällde inte de andra två. Och förstås är det ännu skönare att kunna komma med hembygdsskvaller, diskutera likheterna mellan cykling i Alperna och paddling i Nagu, jämföra utbud och priser på Weißbier på Nagu alko och i München, samt fundera när Najadens säsongöppning blir.
Jag ser fram emot ytterligare Nagu-träffar i München, och München-träffar i Nagu.
Najaden, l'Escale, Strandbo, Östern i Nagu hamn
Schottenhamel
Publicerad: 24/09 17:35Val av rätt tält är a och o på Wiesn. Det hör till att låtsas som om man valde tält utgående från ölsorten, men i ärlighetens namn har jag svårt att skilja den ena sorten från den andra. Enklare är det då att märka skillnaden i stämning och kundkrets.
Fast egentligen har man inte råd att vara kräsen, utan ska vara nöjd bara man alls lyckas komma in. Igår på söndagen lyckades jag komma in i två tält, Augustiner [1] och Schottenhamel [2]. Taktiker att komma in finns det många av, och den bästa är att beställa bord i tid. Enheten man beställer är uttryckligen just bord, för sex, åtta eller tio personer.
Är man endast ett fåtal personer kan man lyckas nå tältets inre också utan förhandsbeställning, och utan att (likt min son) stiga upp 6:30 på morgonen. Utomhus finns inte bordsreserveringar, så vid fyratiden på eftermiddagen styrde vi kosan rakt till Augustiner och spanade in folk som var på väg vidare. Frågan till det kvarvarande bordssällskapet, ”får vi sätta oss här?”, blir närmast en artighetsfråga, klart ni får! Och inom fem sekunder (förvisso mer tur än skicklighet) fick vi var sitt Maß framför oss, och festen kunde börja. Det var solsken och en god bit över tjugo grader. En halv höna slank ner. Efter en stund delade vi på ett påfyllnads-Maß.
Kunde vår betjäning kanske tänka oss att hjälpa in oss i tältet? Jo, det kunde hon. Vår Trinkgeld hade bara utgjorts a av det trots allt rätt blygsamma beloppet under en euro som avrundar ölliterns pris till 10€, men tydligen var det just vad som väntades.
Inuti Augustiner var stämningen givetvis något helt annat än utomhus. Musiken är det som gör skillnaden. Och nuförtiden är luften rentav bättre inomhus, på grund av rökförbudet sedan folkomröstningen ifjol. Att hitta bordsplats för två var heller inte oöverstigligt. Omedelbar förbrödring med bordssällskapet följde, möjliggjord av en ömsesidigt tillräcklig promillehalt.
Men ingen dansade på bänkarna eller borden. Alltså blev slutsatsen att våga ett tältbyte. Sidoingången på Schottenhamel släppte inte in oss, men tydligen nog huvudingången. Och här var stämningen ännu ett snäpp närmare taket. I nedre våningen satt under en femtedel av gästerna på bänkarna; resten stod. Så även vi.
Fortsättning följer.
[1] http://de.wikipedia.org/wiki/Festzelte_auf_dem_Oktoberfest#Augustiner-Bräu
[2] http://de.wikipedia.org/wiki/Festzelte_auf_dem_Oktoberfest#Schottenhamel
O’zapft is
Publicerad: 23/09 12:52Med två manliga slag fäste överborgmästare Christian Ude kranen vid öltunnan i Schottenhamel-tältet, igår vid tolvslaget. ”O’zapft is”, utropade han sedan, vilket står för ”kranen är fäst”. Därmed har den 179:e Oktoberfesten börjat.
Hemma hos oss i stadsdelen Lehel hör vi nu på söndagsmorgonen bleckmusiken genom fönstren, från paraden på Altstadtring. Dagens väder är påfallande mycket bättre än igår; solen skiner och turisterna kan gläda sig åt prakten, musiken och stämningen utan att bli blöta.
Wiesn har direkta implikationer också inom vårt hushåll, fast sonen och dottern har olika sätt att inleda firandet av Wiesn. Dottern som ska till att fylla sjutton under årets Wiesn iklädde sig sin Dirndl igår kväll. Ny Dirndl för i år. Omsorgsfullt utvald. Dräkten får fadershjärtat att bulta av stolthet, men också av ett visst mått oro som varje förälder känner då en tonårsdotter går ut för att festa med sex miljoner andra, må så vara att gårdagstältet bara rymde sex tusen andra gäster. Skönt förresten att ölutskänkningen tar slut klockan 22:30 och tältet stänger klockan 23. Inte mycket efter midnatt var dottern välbehållen hemma.
Sonen som är aderton har redan i två års tid lagligen fått avnjuta öl med kompisarna på Wiesn. Knappast är den grundläggande inställningen till alkohol annorlunda hos den lokala kompiskretsen här i München än den vore om vi hade bott kvar i Grankulla. Men att i sexton dagar om året bo med världens största folkfest på promenadavstånd sätter sin vissa prägel på en tonårings vanor. Sålunda stannade gossen snällt hemma igår kväll, men hade i stället väckarklockan att ringa lite över sex i morse. Kompisen och han spetsade sig på att stå tillräckligt tidigt i kön för att få en ordentlig plats på golvnivån i något av de mer eftertraktade tälten. Augustiner, skulle jag tro, men om jag tar miste blir jag säkert tillrättavisad när jag ser honom.
Och ser honom gör jag på aftonen, kanske rentav på Wiesn. Det är nästan ett år sedan jag senast besökt Oktoberfest, så det börjar bli hög tid att gå igen. Umgänge far och son emellan kan vara givande inte bara vid köksbordet, eller i en parkajak i Nagu, utan också i ett numera rökfritt öltält iklädda var sitt par Lederhosen med var sitt Maß öl framför sig.
Tegernsee 1250 Hm
Publicerad: 27/05 20:00”Nu känner jag mig väldigt tysk”, deklarerade jag högljutt för mitt tyska cykelsällskap, då jag på Buchsteinhütte mumsat i mig mitt från fosterlandet importerade Oululainens efterugnsbröd, med gravad regnbåge som pålägg. ”Aj hurpåvis”, undrade tyskarna, varpå jag upplyste dem om att tyskar i Skandinavien har ett rykte om sig att föredra medhavd proviant framom ortens utbud. Mitt cykelsällskap ville inte vidkännas något sådant karaktärsdrag, utan pekade i stället finger på holländarna, som har samma rykte i Tyskland.
Frånsett några blessyrer förlöpte cykelturen enligt förväntningar. Att bums ge sig iväg på större transalpina äventyr har visat sig vara oklokt; även om jag löptränar en del, tycks kroppen använda lite andra muskler vid cykling. Därför gällde det att inleda säsongen med en dagsetapp.
Denna dagsetapp började vid Gmund i norra ändan av Tegernsee, en av Bayerns många natursköna sjöar. Sedan uppförsbacke på grusväg i sammanlagt 1250 höjdmeter. Två pauser, båda med var sin alkoholfria Hefeweizen.
Sällskapets gemensamma nämnare var München och XING. XING är det enda tyska sociala nätverket som ännu växer; alla andra har fått ge vika för LinkedIn och Facebook. Denna XING-undergrupp samlar personer som bor i München och idkar någon form av friluftsliv.
Ofrånkomligen tillfrågades jag om varifrån jag kom. Aj Finnland. Finska, det är väldigt svårt, eller hur? Jo. Fast inte för dig, eller hur? Visst, för mitt modersmål är svenska! Öhh, men du sa ju att du är från Finland, hur kan det då stämma? Är du svensk eller finne?
I Sydtyskland finns det en bra motfråga som befriar en från längre förklaringar kring detta evighetstema: ”Är en sydtyrolare en italienare?”. Alla här söderöver vet att de drygt 300.000 sydtyrolarna förvisso har italienska pass, men lever sitt liv i mer eller mindre hög grad på sitt tyska modersmål. Den europeiska historiens nycker har givit dem italienskt medborgerskap; i deras fall såpass sent som efter Första världskriget. Analogierna är i varje fall tillräckliga för att man kan nå punkten ”ach, Du gehörst also einer schwedischen Minderheit?” inom ett fåtal minuter och sedan kan övergå till mer innovativa samtalsämnen, såsom ölets eftersmak, iPadens hållbarhet vid kullerbyttor i nedförsbacken eller likheterna mellan cykling i Alperna och paddling i Skärgårdshavet.
Waldwirtschaft
Publicerad: 02/05 23:13Münchenbloggen beslöt att ta seden därifrån man kommer och besökte Biergarten då vettigt folk i fosterlandet begår förstamajsillis. Tre exilåbolänningar (mig inräknad) och en esbobo träffades för jämförande finlandssvensk-bayersk folklivsforskning över några Weißbier och en Radler, lite Brezn och Würstl, Radieserl och en hoiber Hendl.
Vi diskuterade bland annat hur inkonsekvent men tillika mänskligt det är att vi i Finland bröstar oss med vad ”vi” gjorde under Vinterkriget, medan de i Tyskland kör med tredje person. Detta gäller alltså folk födda efter 1945. Då en finländare med lite öl under kragen lägger ut texten låter det typ ”Ryssen anföll, sedan försvarade vi oss” medan en tysk nästan aldrig begagnar sig av första person im zweiten Weltkrieg. ”Vi” under-65-åringar i Finland har väl rimligen lika lite andel i Finlands ära som ”de” under 65 i Tyskland har andel av skulden?
I övrigt skilde sig Biergarten-sillisens samtalsämnen föga från en normal finlandssvensk sillis. Låt mig därför i stället kommentera vårt val av Biergarten, nämligen Waldwirtschaft. Ordagrant betyder det snarast ”skogsrestaurangen”, men alla kallar det WaWi (långt a, långt i). WaWi ligger nära S-Bahnhof Großhesselohe, men cykeln är nog favoritfortskaffningsmedlet. Drygt 9 km från Münchens centrum söderut, en angenäm cykeltur längs Isar. Väl framme får man höra hornmusik som osökt för tankarna till Humpsvakar (fastän jag talade om Axelbandet med hänsyn till det åboländska bordssällskapet), med vilka de lokala bleckblåsarna delar en avsevärd del av repertoaren. Proffsiga bayerska urinvånare tar med sig egen mat och egen bordduk, medan vi Möchtegern-bayrare för reda pengar införskaffade de ovan nämnda rädisorna, korvarna, Viborgskringlorna [1] och den halva hönan.
Biergarten är essensen av Bayern, och jag ser fram emot den fortsatta säsongen. Med den finlandssvenska kolonin i Bayern, med besökare, med urinvånare.
Fotnot [1]: Brezn lär enligt min salig mor speciellt i östra Nyland ha gått just under namnet Viborgskringlor, törhända på grund av tysk influens i sagda stad.
Karneval
Publicerad: 19/02 15:59München har Fasching, inte karneval. Annat är det med Köln. Och karnevalen i Köln med omnejd är gravt undermarknadsförd i Norden, där vi tror vi bör gå över Atlanten efter lössläppt feststämning. Ingalunda! Det kan man göra på betydligt närmare håll och på en tysk dialekt som är väldigt nära svenska. Eller vad sägs om sångrefrängutropet Man fire karneval?
Nu är ju Köln inte München, men efter att ha besökt varje Oktoberfest sedan 2002 tyckte jag att det vore på tiden att idka litet jämförande folkkultursforskning utanför Bayern men ännu inom det katolska Tyskland. Inspiratör var Andreas Hofmeir, tubaspelare i den bayerska gruppen LaBrassBanda och flitig Brasilienresenär. Själv har jag varit endast på en karneval i Rio, men den gjorde djupt intryck. Så då Andreas efter flertalet sydamerikanska karnevaler rankade Köln högre bara måste jag skaffa mig en personlig uppfattning.
Facit? Med smärre förbehåll gav karnevalen i Köln klar mersmak. Utetemperaturen var varm nog för de flesta att vara karnevalsklädda även utomhus, men alldeles för kall att stå och köa i en timme för att bli insläppt på nästa Kneipe. Och väl inne i värmen utsattes luktsinnet för samma tobaksstank som i tidigare års Oktoberfesttält. Lagstiftningen om Nichtraucherschutz är svagare i Nordrhein-Westfalen än i Bayern.
Själva festkulturen, då? Min salig mor lärde mig att ”annorlunda” inte nödvändigtvis är ”sämre”, och tillställningarna vi besökte i Köln och Düsseldorf var helt klart annorlunda än både Rio och Wiesn. Samma färgprakt och dräktvariation som i Rio, något klimatanpassad. Öldrickandet och allsången liknade mer Wiesn, även om ölet serverades i vad en bayrare föraktfullt kallar provrör (2 dl) och sångerna högst till en femtedel var desamma som i München. Det kulturella avståndet var betydligt större än mellan, säg, Esbo och Göteborg, vad snapsvisor beträffar.
För nordbor fostrade i en evangelisk-luthersk kultur är karnevalbegreppet främmande. ”Katolskt frosseri” säger äldre tyska protestanter med förutfattade meningar, och helt fel ligger de inte; Luther ogillade att rådande moral sätts ur spel inför fastetiden, med kyrkans halvgoda minne. Det rör sig nämligen om en institutionaliserad och tämjd protest mot kyrklig och världslig överhet. Medan det ännu var oklart huruvida Bundespresident Wulff (vars släktskap med pappershandlare i H:fors är odokumenterat) skulle avgå, uppmanades revytextförfattarna av Kölns borgmästare att inte gå till överdrift i sin regimkritik.
I den mån protesttanken inte helt förvandlats till undfallenhet, manifesterar den sig i klädseln. Nunnor vimlar det av. En och annan kardinal kunde ses, men ingen påve, det kanske vore för respektlöst. Själv var jag sjörövare och mitt lokala finlandssvenska stridspar var Casanova ena dagen, riddare den andra. Biet Maja är populärt, polisklädsel likaså. Arrangörerna är däremot halvtråkigt kostymklädda med fluga och prenika samt en smått jokerliknande karnevalshatt i siden med en inskrift typ Düsseldorfer Narrenzunft 1910 e.V..
Kvaliteten på klädseln varierar från välgenomtänkt och påkostad till billiga peruker och attiraljer av plast, köpta på en lokal variant av Etola för 19,90 €. Ibland förstärkte den brokiga klädesfloran intrycket av ytlig påklistrad tvångsrolighet, ”se nu, har inte jag roligt, säg?”, men som första resans gosse var jag förstås dåligt förberedd. Vem har sagt att en snapsfest med obekanta sånger och okänt bordssällskap vore hejdundrande? Med rätt val av festlokal och -sällskap samt genomtänkt styrning av Alkoholpegeln i blodet blir det hur bra som helst, vilket den andra aftonens program visade. Visst, karnevalen räcker i dagarna fem, men övriga uppgifter kallade efter dag två.
Kontentan: Om du har vägarna förbi Köln, Düsseldorf, Essen i karnevalstider, förläng vistelsen. Eller varför inte med kompisgänget planera en karnevalsresa till Tyskland 2013, i stället för Rio, Venedig eller New Orleans? Klä ut dig, ta med en ful kravatt som får bli sönderklippt (om du är mansperson), läs in några sånger och uttryck på Plattdeutsch, och framför allt, lär dig hålla utropen och ölsorterna isär. Alaaf! och Kölsch gäller bl.a. i Köln men blir Helau! och Altbier på några tiotals kilometers avstånd, såsom i Düsseldorf. Väljer du fel utrop eller ölsort gör du bort dig.
Men å andra sidan, att göra bort sig hör till kärnan av karnevalsupplevelsen. De lokala kvällstidningarna citerar filosofer som på beställning försvarar uppluckrandet av moralen och den allmänna uppfattningen om meningen med karnevalen: att flörta. Såsom Lufthansa-flygvärdinnan utropade i högtalarna när vi landade i Köln: What happens in Cologne, stays in Cologne!
Schumann’s
Publicerad: 14/01 22:46
Münchens bar framom andra är Schumann’s. Har du tid över och befinner dig nära Altstadt, pallra dig då till Odeonsplatz (invid Feldherrnhalle, alltså en U-Bahnstation norr om Marienplatz) och gå förbi Tambosi, det italienska kaféet med anor från 1700-talet, till Schumann’s Bar am Hofgarten. Öppnar kl. 8 på morgonen under vardagar och 18 på veckoslutet, stänger tre på natten.
Klientelet är ”de vackra och rika”, på lokalt språk Schickeria. Baren grundades 1982, av en första klassens Promi (kändis) som samtidigt förblivit jordnära och vänlig. När jag besökte baren häromdagen hälsade Charles Schumann personligen och påfallande icke-snorkigt på mitt bordssällskap och mig, Grüß Gott zusammen. Nyss fyllda 70 år, långt grått hår, tre dagars skäggstubb. Och trots det eller just därför är han en ofta anlitad fotomodell. Kunder: Hugo Boss, Baldessarini, Campari.
Bland alla Schickmicki-typer gäller det i första hand att fare una passeggiata, att se och bli sedd. Huruvida drinkarna är goda är jag inte den rätta att bedöma, eftersom jag själv rankar Hefeweizen som den sötaste alkoholhaltiga drycken som ännu är god. Så fråga någon annan. Å andra sidan finns det väl goda orsaker att anta att Herr Schumann är minst lika bra bartender som fotomodell, eftersom hans drinkbok sålts i 300.000 exemplar och han kläckt egna recept såsom Flying Kangaroo, French 68, Leichtmatrose, Schwermatrose, Swimmingpool och Tiefseetaucher. Själv drack jag en drink på ginger ale, japansk sake och gurka. Och levde mig in i ”det andra vardagsrummet”, ett av Herr Schumann omhuldat uttryck för sin bar.
Hatten av för en duktig affärsman!
- Länk: www.schumanns.de
Rent öl
Publicerad: 25/11 09:20
Öl är bayersk livsglädje i flytande form. Bayern toppar den tyska öldrickarstatistiken, och då måste man betänka att endast tjeckerna dricker mer öl än medeltysken.
Någon större ölentusiast var jag inte förrän jag blev Wahlmünchner, det tyska uttrycket för ”av fri vilja inflyttad Münchenbo”. Men bor man i ölets världshuvudstad påverkas man av miljön. Och nu vid det här laget dricker jag gärna öl också i Finland, även om jag inte skulle komma på tanken att ranka finskt öl framom bayerskt. Finskt bröd har unika drag, men i fallet öl dras jag inte till fosterlandet.
Om man i Frankrike gjort upp stränga krav för att få kalla vin vin, är det i Tyskland inte så enkelt att få kalla öl öl. För sisådär femhundra år sedan gjorde man slut med oskicket att tillåta allsköns tillsatsämnen i öl. Vatten, malt, humle och jäst är de enda ingredienserna som godkänns av Reinheitsgebot [1], världens äldsta ännu delvis i kraft varande konsumentskyddslagstiftning inom livsmedelsindustrin. Och dessa regler om rent öl, med rötter från 1447, är förstås instiftade just i München.
Som inflyttad, ”Zugeroast”, betraktas jag ibland med viss skepsis av ortsbefolkningen
Den bayerska ölkulturen blomstrar, och är en sann glädje att insupa. Jag har besökt samtliga Oktoberfester sedan 2002, och kan med lättnad konstatera att öltälten sedan 2010 varit rökfria. Tobakslobbyn lyckades tills dess tuta i folk att bayersk ölkultur är oupplösligt förbunden med tobaksstank. En folkomröstning ifjol satte stopp för den saken, men något avbräck i ölförsäljningen var inte att skåda. Drygt sex miljoner liter gick igen åt.
Men låt inte tidpunkten för din ölinspirerade vallfärd till München inskränka sig till de två sista veckorna i september. Det finns Starkbierzeit, den ”femte årstiden”. Och Biergarten på sommaren. Och Hofbräuhaus jämte en mångfald andra värdshus öppna året om. Man blir på gott humör av att besöka dessa ölets helgedomar, även utan att strikt följa LFHA-dieten [2] jag annars förespråkar. Till humöret bidrar lokal musik, god mat, trevlig bayersk kultur och en uppsluppen stämning som gör att man lätt kommer i samspråk med sin bordsgranne, vilken annars vore lika tillknäppt som gemene finländare.
Det finns anledning att återkomma till det bayerska ölet, så låt mig avsluta med en sentens som Hofbräuhaus låtit måla på väggen, även om den torde härröra från något tyskt fälttåg till Afrika:
Durst ist schlimmer als Heimweh [3]
- [1] http://de.wikipedia.org/wiki/Reinheitsgebot
- [2] Low fat, high alcohol
- [3] ”Törst är värre än hemlängtan”
