Tysklands renommé som turistland ligger lågt. Väldigt lågt. Fördelen med detta är att turister nästan alltid blir överraskade av den gemytliga atmosfären, de vackra byggnaderna, den intressanta (och med oss gemensamma) historian, den goda maten och nuförtiden ofta rentav den vänliga betjäningen. Att ölet och vinet är gott, det vet ju de flesta turisterna redan.

Även jag fortsätter att förvånas över de pärlor Tyskland har att bjuda på. Denna påsk bestämde jag mig för att postumt följa min salig mors rekommendation och besöka den trevliga medeltida staden Rothenburg ob der Tauber i Franken. Franken, det är det där området i norra Bayern, med de annorlunda formade vinflaskorna. Dessutom är de protestanter och kämpade följaktligen på vår sida under trettioåriga kriget, vilket för övrigt är allestädes närvarande i Rothenburg.

Det slog mig att man kan närma sig det här med turism och Tyskland ur en helt annan synvinkel. Vi finlandssvenskar ondgör ju oss — med rätta, som vi tycker — över obildade rikssvenskar som vet mer om Eritrea än Ekenäs och oftare besökt Pattaya än Pargas. ”Att de täcks” varvar vi med ”Tänk vad de går miste om” och ”De verkar helt ha glömt det gemensamma kulturarvet”.

Men vi kan ju se oss själva i spegeln, när vi fräser över Autobahn på väg mot sydligare breddgrader. Precis samma logik kan vi tillämpa på Tyskland och finlandssvenskar. Av tyskarna har vi, om vi så vill vidkännas det eller inte, fått en påfallande stor del av den icke-nordiska delen av vårt kulturarv. Julsånger, religion, universitetsväsen, traditioner, lånord, snapsvisor, byggnadsstil, arkitektur, militärväsen. Inte för intet är Goethe och Schiller tillsammans dubbelt så många som Shakespeare, i Svenska Teaterns tak.

Skamflöjten

Men tursamt nog behöver man inte ta till pliktkänslan för att turista i Tyskland. Det är underhållande på alla vis. Gårdagens oväntade pärla var det medeltida kriminalmuséet, där de mer sadistiskt lagda kan lära sig mycket om tortyr, medan de som mer stoiskt begrundar människans väsen kanske kan få en inblick i mildare medeltida straff. Endel påminde mest om systematisk pennalism, avsevärt mildare än dagens Abu Ghraib. Vad sägs om ovanstående bild av ”skamflöjten”, ett straffredskap för dåliga musikanter? En flöjtliknande pinne är fäst i en rund krage som spänns fast runt halsen, medan båda händernas fingrar med milt våld spänns fast ovanpå flöjtpinnen. Den dåliga musikanten intar sålunda en ställning som om han skulle spela en verklig flöjt, och drar åtlöje över sig.

Genom en liknande metod kunde man bokstavligen omhänderta stridslystet kvinnfolk. De två stridshönorna spänns fast med händerna, enligt illustrationen ovan, tills de lugnat ner sig. Medeltida manschauvinism, om man så vill. En så kallad ”spansk krage” kan igen appliceras på en fyllbult. Man kan ju fråga sig vilken avskräckande verkan dessa straffmetoder hade på medeltiden, och jämföra dem med dagens fångvård.

Ett tjugotal bilder från Rothenburg finns dels i Münchenbloggen på Facebook, dels i mitt Google+-album om Rothenburg.

Snön har smultit i München, redan för två veckor sedan. Alla som sett Derrick, Siska eller en Tatort från München vet att snö alltemelllanåt förekommer i Bayerns huvudstad. Och i år fanns det rikligt därav.

En Münchners förhållande till snö är snarlikt en finländares. Snö är en naturlig del av varje vinter, om inte annat så i bergen. Alperna är nära och inom två timmars avstånd finns glaciärer, där man kan skida året om. I praktiken börjar man fundera på att ta sig en skidtur i november. Om inte annat så blir man påmind av Sport-Schecks och Sport-Schusters reklamer för skidutrustning, eller en gatureklam för någon mindre skidort som inte vill bli bortglömd.

Visst finns det också olikheter, både i snöförhållandena och i förhållandet till snö. Ur rent idrottsmässig synvinkel syftar ”Skifahren” i Tyskland på slalomåkning, medan man för flataåkande kör med begreppet ”Langlauf”. Men trots ett antal egna försök i Alperna, och trots att jag sett terrängskidare i Englischer Garten,  rekommenderar jag Finland för Langlauf.

Att se München i snöskrud är inte mycket mer exotiskt än att se ett vinterlikt Helsingfors. Vackert är det speciellt i Englischer Garten och längs Isar. I år var det snö och rätt kallt hela tiden de tre första veckorna i februari, vilket stadens innevånare klarade galant. Den enda ur finländsk synvinkel skrattretande fadäsen jag hörde om var då sonen fick ”kältefrei” från sista klassen i gymnasiet, för att värmen var i olag i något klassrum och temperaturen sjönk till femton-sexton grader. Weichlinge!

Ur praktisk synvinkel kommer en Münchenbo undan med betydligt mindre snösörja. Under mina första vintriga besök i fosterlandet slogs jag alltid av hur smutsiga våra bilar är därhemma, medan tyskarna håller sina bilar rena. Årets rikligt förekommande snöslask i München har övertygat mig om att tyskarna egentligen är lika lortiga, det är bara väderförhållandena som gynnat dem.

På vägarna klarar sig sydtyskarna rätt bra trots tidvis förekommande Schneechaos. Dubbdäck är som bekant inte tillåtna, medan det för vissa bergpass är obligatoriskt med snökedjor i bilen. Själv har jag än så länge monterat snökedjor bara under laboratorieförhållanden, i biltillbehörsbutiken. Men i Österrike kör till och med bussarna ibland med kedjor.

Men nu är snö i München något som hör gårdagen till. Schnee von gestern, gamla nyheter.