Inlägg taggade med ‘Oktoberfest’
Exilliv
Publicerad: 16/03 11:23
Ratskeller invid Marienplatz
Ratskeller vid Marienplatz blev igår en träffpunkt för väståbolänningar i exil. Nagu är stort nog för att ha en koloni av ortsbor även i München. Visst är Nagu å andra sidan litet nog för att alla-känner-alla-effekten ska räcka rätt långt, men sammanförda blev aftonens Weißbiersällskap tack vare Münchenbloggens existens.
Internations var förra träffpunkten, där pargasbon och jag sågs för en dryg vecka sedan, efter tidigare träffar på Waldwirtschaft, Brunskär och i Weinzelt under Oktoberfest. Internations är ett nätverk av expatar, en gemenskap av personer som bor och arbetar utomlands. Nätverket har grundats i München och har nu över 300 lokala avdelningar världen över.
Att världen är liten framgick tydligt under Internations-aftonen i Deutsche Telekoms hus vid Leuchtenbergring. Jag beskrev ett mejl jag fått av en Münchenbloggläsande nagubo, som kärleken hämtat till München för några månader sedan. Inte nog med att pargasbon kommit hit av en snarlik anledning: de båda herrarna visade sig vara klasskamrater från Pargas svenska gymnasium.
Klassisk träffpunkt: Fischbrunnen
Ett sådant sammanträffande måste förstås firas på bästa bayerskt vis. Ytterligare en lokal nagubo hade förhinder, men resten av oss träffades vid Fischbrunnen på Marienplatz och stegade in i värmen på Ratskeller för att ta oss en Weißbier eller två.
Första observationen: Vår Kellnerin utgick ifrån engelska menyer. Bara för att vi inte talar tyska med varandra, antar ortsborna att vi föredrar engelska. Och detta inte för första gången. ”Deutschland schafft sich ab”, Tyskland avskaffar sig självt, av missriktad hövlighet.
Andra observationen: Maten representerar kulturen också privat. Knappast någon revolutionerande insikt, men det är alltid lika skoj att höra berättelser om hur fisksoppa eller köttbullar använts då man profilerar sig som nordbo inför den tyska partnerns släkt. Köttbullarna är kända från Ikea (där de måste beställas med hårt k; uttalet tschött leder bara till frågetecken), men fisksoppan bemöts på förhand med avsevärd skepsis.
Najaden i Nagu hamn
Tredje observationen: Talar ni svenska eller finska? Fastän Sydtyskland i fritidssammanhang inriktar sig mest på Österrike och Italien, är det ofta någon vid grannbordet som flaxar med öronen och blir nyfiken och har språköra nog att placera en i Norden. På Ratskeller lyckades den nyfikna bordsgrannen rentav pricka rätt land.
Fjärde observationen: Skönt att tala sitt modersmål. Både i arbetet och hemma har jag själv privilegiet att dagligen få tala svenska med andra modersmålstalare, men detta gällde inte de andra två. Och förstås är det ännu skönare att kunna komma med hembygdsskvaller, diskutera likheterna mellan cykling i Alperna och paddling i Nagu, jämföra utbud och priser på Weißbier på Nagu alko och i München, samt fundera när Najadens säsongöppning blir.
Jag ser fram emot ytterligare Nagu-träffar i München, och München-träffar i Nagu.
Najaden, l'Escale, Strandbo, Östern i Nagu hamn
Schottenhamel
Publicerad: 24/09 17:35Val av rätt tält är a och o på Wiesn. Det hör till att låtsas som om man valde tält utgående från ölsorten, men i ärlighetens namn har jag svårt att skilja den ena sorten från den andra. Enklare är det då att märka skillnaden i stämning och kundkrets.
Fast egentligen har man inte råd att vara kräsen, utan ska vara nöjd bara man alls lyckas komma in. Igår på söndagen lyckades jag komma in i två tält, Augustiner [1] och Schottenhamel [2]. Taktiker att komma in finns det många av, och den bästa är att beställa bord i tid. Enheten man beställer är uttryckligen just bord, för sex, åtta eller tio personer.
Är man endast ett fåtal personer kan man lyckas nå tältets inre också utan förhandsbeställning, och utan att (likt min son) stiga upp 6:30 på morgonen. Utomhus finns inte bordsreserveringar, så vid fyratiden på eftermiddagen styrde vi kosan rakt till Augustiner och spanade in folk som var på väg vidare. Frågan till det kvarvarande bordssällskapet, ”får vi sätta oss här?”, blir närmast en artighetsfråga, klart ni får! Och inom fem sekunder (förvisso mer tur än skicklighet) fick vi var sitt Maß framför oss, och festen kunde börja. Det var solsken och en god bit över tjugo grader. En halv höna slank ner. Efter en stund delade vi på ett påfyllnads-Maß.
Kunde vår betjäning kanske tänka oss att hjälpa in oss i tältet? Jo, det kunde hon. Vår Trinkgeld hade bara utgjorts a av det trots allt rätt blygsamma beloppet under en euro som avrundar ölliterns pris till 10€, men tydligen var det just vad som väntades.
Inuti Augustiner var stämningen givetvis något helt annat än utomhus. Musiken är det som gör skillnaden. Och nuförtiden är luften rentav bättre inomhus, på grund av rökförbudet sedan folkomröstningen ifjol. Att hitta bordsplats för två var heller inte oöverstigligt. Omedelbar förbrödring med bordssällskapet följde, möjliggjord av en ömsesidigt tillräcklig promillehalt.
Men ingen dansade på bänkarna eller borden. Alltså blev slutsatsen att våga ett tältbyte. Sidoingången på Schottenhamel släppte inte in oss, men tydligen nog huvudingången. Och här var stämningen ännu ett snäpp närmare taket. I nedre våningen satt under en femtedel av gästerna på bänkarna; resten stod. Så även vi.
Fortsättning följer.
[1] http://de.wikipedia.org/wiki/Festzelte_auf_dem_Oktoberfest#Augustiner-Bräu
[2] http://de.wikipedia.org/wiki/Festzelte_auf_dem_Oktoberfest#Schottenhamel
O’zapft is
Publicerad: 23/09 12:52Med två manliga slag fäste överborgmästare Christian Ude kranen vid öltunnan i Schottenhamel-tältet, igår vid tolvslaget. ”O’zapft is”, utropade han sedan, vilket står för ”kranen är fäst”. Därmed har den 179:e Oktoberfesten börjat.
Hemma hos oss i stadsdelen Lehel hör vi nu på söndagsmorgonen bleckmusiken genom fönstren, från paraden på Altstadtring. Dagens väder är påfallande mycket bättre än igår; solen skiner och turisterna kan gläda sig åt prakten, musiken och stämningen utan att bli blöta.
Wiesn har direkta implikationer också inom vårt hushåll, fast sonen och dottern har olika sätt att inleda firandet av Wiesn. Dottern som ska till att fylla sjutton under årets Wiesn iklädde sig sin Dirndl igår kväll. Ny Dirndl för i år. Omsorgsfullt utvald. Dräkten får fadershjärtat att bulta av stolthet, men också av ett visst mått oro som varje förälder känner då en tonårsdotter går ut för att festa med sex miljoner andra, må så vara att gårdagstältet bara rymde sex tusen andra gäster. Skönt förresten att ölutskänkningen tar slut klockan 22:30 och tältet stänger klockan 23. Inte mycket efter midnatt var dottern välbehållen hemma.
Sonen som är aderton har redan i två års tid lagligen fått avnjuta öl med kompisarna på Wiesn. Knappast är den grundläggande inställningen till alkohol annorlunda hos den lokala kompiskretsen här i München än den vore om vi hade bott kvar i Grankulla. Men att i sexton dagar om året bo med världens största folkfest på promenadavstånd sätter sin vissa prägel på en tonårings vanor. Sålunda stannade gossen snällt hemma igår kväll, men hade i stället väckarklockan att ringa lite över sex i morse. Kompisen och han spetsade sig på att stå tillräckligt tidigt i kön för att få en ordentlig plats på golvnivån i något av de mer eftertraktade tälten. Augustiner, skulle jag tro, men om jag tar miste blir jag säkert tillrättavisad när jag ser honom.
Och ser honom gör jag på aftonen, kanske rentav på Wiesn. Det är nästan ett år sedan jag senast besökt Oktoberfest, så det börjar bli hög tid att gå igen. Umgänge far och son emellan kan vara givande inte bara vid köksbordet, eller i en parkajak i Nagu, utan också i ett numera rökfritt öltält iklädda var sitt par Lederhosen med var sitt Maß öl framför sig.
Karneval
Publicerad: 19/02 15:59München har Fasching, inte karneval. Annat är det med Köln. Och karnevalen i Köln med omnejd är gravt undermarknadsförd i Norden, där vi tror vi bör gå över Atlanten efter lössläppt feststämning. Ingalunda! Det kan man göra på betydligt närmare håll och på en tysk dialekt som är väldigt nära svenska. Eller vad sägs om sångrefrängutropet Man fire karneval?
Nu är ju Köln inte München, men efter att ha besökt varje Oktoberfest sedan 2002 tyckte jag att det vore på tiden att idka litet jämförande folkkultursforskning utanför Bayern men ännu inom det katolska Tyskland. Inspiratör var Andreas Hofmeir, tubaspelare i den bayerska gruppen LaBrassBanda och flitig Brasilienresenär. Själv har jag varit endast på en karneval i Rio, men den gjorde djupt intryck. Så då Andreas efter flertalet sydamerikanska karnevaler rankade Köln högre bara måste jag skaffa mig en personlig uppfattning.
Facit? Med smärre förbehåll gav karnevalen i Köln klar mersmak. Utetemperaturen var varm nog för de flesta att vara karnevalsklädda även utomhus, men alldeles för kall att stå och köa i en timme för att bli insläppt på nästa Kneipe. Och väl inne i värmen utsattes luktsinnet för samma tobaksstank som i tidigare års Oktoberfesttält. Lagstiftningen om Nichtraucherschutz är svagare i Nordrhein-Westfalen än i Bayern.
Själva festkulturen, då? Min salig mor lärde mig att ”annorlunda” inte nödvändigtvis är ”sämre”, och tillställningarna vi besökte i Köln och Düsseldorf var helt klart annorlunda än både Rio och Wiesn. Samma färgprakt och dräktvariation som i Rio, något klimatanpassad. Öldrickandet och allsången liknade mer Wiesn, även om ölet serverades i vad en bayrare föraktfullt kallar provrör (2 dl) och sångerna högst till en femtedel var desamma som i München. Det kulturella avståndet var betydligt större än mellan, säg, Esbo och Göteborg, vad snapsvisor beträffar.
För nordbor fostrade i en evangelisk-luthersk kultur är karnevalbegreppet främmande. ”Katolskt frosseri” säger äldre tyska protestanter med förutfattade meningar, och helt fel ligger de inte; Luther ogillade att rådande moral sätts ur spel inför fastetiden, med kyrkans halvgoda minne. Det rör sig nämligen om en institutionaliserad och tämjd protest mot kyrklig och världslig överhet. Medan det ännu var oklart huruvida Bundespresident Wulff (vars släktskap med pappershandlare i H:fors är odokumenterat) skulle avgå, uppmanades revytextförfattarna av Kölns borgmästare att inte gå till överdrift i sin regimkritik.
I den mån protesttanken inte helt förvandlats till undfallenhet, manifesterar den sig i klädseln. Nunnor vimlar det av. En och annan kardinal kunde ses, men ingen påve, det kanske vore för respektlöst. Själv var jag sjörövare och mitt lokala finlandssvenska stridspar var Casanova ena dagen, riddare den andra. Biet Maja är populärt, polisklädsel likaså. Arrangörerna är däremot halvtråkigt kostymklädda med fluga och prenika samt en smått jokerliknande karnevalshatt i siden med en inskrift typ Düsseldorfer Narrenzunft 1910 e.V..
Kvaliteten på klädseln varierar från välgenomtänkt och påkostad till billiga peruker och attiraljer av plast, köpta på en lokal variant av Etola för 19,90 €. Ibland förstärkte den brokiga klädesfloran intrycket av ytlig påklistrad tvångsrolighet, ”se nu, har inte jag roligt, säg?”, men som första resans gosse var jag förstås dåligt förberedd. Vem har sagt att en snapsfest med obekanta sånger och okänt bordssällskap vore hejdundrande? Med rätt val av festlokal och -sällskap samt genomtänkt styrning av Alkoholpegeln i blodet blir det hur bra som helst, vilket den andra aftonens program visade. Visst, karnevalen räcker i dagarna fem, men övriga uppgifter kallade efter dag två.
Kontentan: Om du har vägarna förbi Köln, Düsseldorf, Essen i karnevalstider, förläng vistelsen. Eller varför inte med kompisgänget planera en karnevalsresa till Tyskland 2013, i stället för Rio, Venedig eller New Orleans? Klä ut dig, ta med en ful kravatt som får bli sönderklippt (om du är mansperson), läs in några sånger och uttryck på Plattdeutsch, och framför allt, lär dig hålla utropen och ölsorterna isär. Alaaf! och Kölsch gäller bl.a. i Köln men blir Helau! och Altbier på några tiotals kilometers avstånd, såsom i Düsseldorf. Väljer du fel utrop eller ölsort gör du bort dig.
Men å andra sidan, att göra bort sig hör till kärnan av karnevalsupplevelsen. De lokala kvällstidningarna citerar filosofer som på beställning försvarar uppluckrandet av moralen och den allmänna uppfattningen om meningen med karnevalen: att flörta. Såsom Lufthansa-flygvärdinnan utropade i högtalarna när vi landade i Köln: What happens in Cologne, stays in Cologne!
Rent öl
Publicerad: 25/11 09:20
Öl är bayersk livsglädje i flytande form. Bayern toppar den tyska öldrickarstatistiken, och då måste man betänka att endast tjeckerna dricker mer öl än medeltysken.
Någon större ölentusiast var jag inte förrän jag blev Wahlmünchner, det tyska uttrycket för ”av fri vilja inflyttad Münchenbo”. Men bor man i ölets världshuvudstad påverkas man av miljön. Och nu vid det här laget dricker jag gärna öl också i Finland, även om jag inte skulle komma på tanken att ranka finskt öl framom bayerskt. Finskt bröd har unika drag, men i fallet öl dras jag inte till fosterlandet.
Om man i Frankrike gjort upp stränga krav för att få kalla vin vin, är det i Tyskland inte så enkelt att få kalla öl öl. För sisådär femhundra år sedan gjorde man slut med oskicket att tillåta allsköns tillsatsämnen i öl. Vatten, malt, humle och jäst är de enda ingredienserna som godkänns av Reinheitsgebot [1], världens äldsta ännu delvis i kraft varande konsumentskyddslagstiftning inom livsmedelsindustrin. Och dessa regler om rent öl, med rötter från 1447, är förstås instiftade just i München.
Som inflyttad, ”Zugeroast”, betraktas jag ibland med viss skepsis av ortsbefolkningen
Den bayerska ölkulturen blomstrar, och är en sann glädje att insupa. Jag har besökt samtliga Oktoberfester sedan 2002, och kan med lättnad konstatera att öltälten sedan 2010 varit rökfria. Tobakslobbyn lyckades tills dess tuta i folk att bayersk ölkultur är oupplösligt förbunden med tobaksstank. En folkomröstning ifjol satte stopp för den saken, men något avbräck i ölförsäljningen var inte att skåda. Drygt sex miljoner liter gick igen åt.
Men låt inte tidpunkten för din ölinspirerade vallfärd till München inskränka sig till de två sista veckorna i september. Det finns Starkbierzeit, den ”femte årstiden”. Och Biergarten på sommaren. Och Hofbräuhaus jämte en mångfald andra värdshus öppna året om. Man blir på gott humör av att besöka dessa ölets helgedomar, även utan att strikt följa LFHA-dieten [2] jag annars förespråkar. Till humöret bidrar lokal musik, god mat, trevlig bayersk kultur och en uppsluppen stämning som gör att man lätt kommer i samspråk med sin bordsgranne, vilken annars vore lika tillknäppt som gemene finländare.
Det finns anledning att återkomma till det bayerska ölet, så låt mig avsluta med en sentens som Hofbräuhaus låtit måla på väggen, även om den torde härröra från något tyskt fälttåg till Afrika:
Durst ist schlimmer als Heimweh [3]
- [1] http://de.wikipedia.org/wiki/Reinheitsgebot
- [2] Low fat, high alcohol
- [3] ”Törst är värre än hemlängtan”
En tysk Bond
Publicerad: 12/11 13:47”Ich bin Härter. Wolfgang Härter.” Så slutar trillern ”Oktoberfest” på sida 600. Bokens hjälte tackar nej då förbundskanslern betecknar honom som ”ett slags tysk James Bond” och förlänar honom Bundesverdienstkreuz för att ha räddat livet på tusentals glada öldrickare på Theresienwiese här i München.
Wiesn
Det rör sig om en debutroman. Stilen är att jämföra med Jan Guillous Coq Rouge, eller böckerna om Erast Fandorin av Boris Akunin. Av dessa verkar förvånansvärt nog Akunins böcker vara populärare i Tyskland, där den svenska litteraturen och speciellt deckarna stormat landet effektivare än den svenska armén under Trettioåriga kriget.
Men strunt nu i Mankell, Läckberg, Marklund, Kepler et consortes. Dem läser många av oss, de är njutbara, och framför allt, man behöver inte fara till München för att lära känna dem.
Annat är det då med de tyska deckarförfattarna. De som genom åren följt med Tatort, Ein Fall für zwei, Derrick och alla de rätt många tyska deckarserierna på TV har inte nödvändigtvis blivit utsatta för intriger spunna av de bästa tyska deckarförfattarna. Också här är det för övrigt ofta nordisk importvara som gäller, där Kiel-kommissarien Borowski nyligen spelade i en Mankell-skriven Tatort-episod i vilken även Birthe Wingren medverkade.
Robert Hültner är ett namn att lägga på minnet. För att i tiden bli bekant med München läste jag Inspektor Kajetan und die Sache Koslowski, där läsaren lär känna tiden just efter Första världskriget. Man ser högerextremismen växa fram, ostörd av en väldigt partisk rättsapparat. Språket är rikt och en kort ordlista på slutet upplyser oss dumma icke-bayrare om ord vi inte kan förväntas begripa. Grattler för landstrykare, Minga för München, speiben för spy. Jag har sedermera plöjt igenom dryga halvdussinet andra Hültner-deckare, men efter tredje boken verkar de lätt enahanda. Förutöver 1920-talets missförhållanden har han inte så många andra strängar på sin lyra.
Wolf Haas är betydligt lustigare. Han är österrikare, vilket innebär endast minimala språkliga skillnader mot Bayern. Hans originella böcker om privatdetektiv Brenner är svåra att överträffa i språklig kreativitet. Berättelserna i sig är väldigt underhållande. Hans böcker börjar alla ”Jetzt ist schon wieder was passiert” och innehåller otaliga talspråkliga uttryck såsom ”Jetzt pass auf” eller ”Ob du es glaubst oder nicht”. Allt i en salig blandning av humor, samhällskritik, ironi, karikatyr, spänning och satir, där handlingen i varje bok är förlagd till en annan del av Österrike. Haas är en välförtjänt trefaldig vinnare av Deutscher Krimipreis.
Haas’ berättartekniskt mest nyskapande verk är Das Wetter vor 15 Jahren, en kärlekshistoria där hela boken utgörs av en enda intervju. En i österrikiska förhållanden väldigt oinsatt tysk litteraturkritiker (”vad betyder .at?”) intervjuar en fiktiv Wolf Haas om en nyutkommen fiktiv bok ”Das Wetter vor 15 Jahren”. Det blir rekursion, säger programmeraren i mig. Men man behöver ingalunda vara matematiskt lagd för att uppskatta berättelsen om hur den 15-årige Vittorio Kowalski från Ruhrområdet på familjesemester i en österrikisk bergsby förälskar sig i den jämnåriga dottern till den lokala bergräddningschefen. Ett gemensamt upplevt oväder (”Wetter” syftar i sydtyskt språkbruk ofta just på dåligt väder) slutar illa, skiljer dem åt och får dem slutligen att återses femton år senare via TV-showen ”Wetten, dass..?”, en tyskspråkig TV-tradition som förenat gammal som ung sedan 1981.
Hültner och Haas kan man skaffa sig på nätet, om man inte har vägarna förbi min favoritbokhandel Hugendubel vid Marienplatz i München. Akademen i all ära, men Hugendubel har bekväma röda soffor att sitta och bläddra i, och åtminstone för min del har möjligheten att bläddra gratis snarast ökat mängden bokköp.
Boken Oktoberfest köpte jag på ett ställe som frekventeras av många resande finlandssvenskar, nämligen flygfältet i Frankfurt. Rekommenderas varmt. En spännande intrig varvas med igenkännande mentala nickar också för dem som besökt Wiesn endast få gånger. Vad sägs om saringas i det mindre tältet Fischer-Liesl (jo, det heter Fischer-Vroni), medan Benediktinertältet (alltså Augustiner) är huvudskådeplats för de forna ryska Spetsnaz-elittrupperna som extraknäckande i privat regi kräver två miljarder euro i rådiamanter mot sjuttiotusen människoliv.
Men den tyska Bond, Wolfgang Härter, klarar biffen.
”Varför flyttade ni till München?”
Publicerad: 04/11 18:46Det fick jag höra av Stefan, min kollega i Berlin, då jag jämte familj skulle flytta till München för ett år 2002. Av det ena året blev två, och efter att vi återvänt till Grankulla bar det ytterligare två år senare iväg till München igen. Sedan hösten 2006 har vi nu bott i München, och nöjda är vi.
Vad Stefan syftade på är att Bayern inte riktigt är Tyskland, och att bayrarna speciellt utanför Münchens stadskärna talar en dialekt som inte är omedelbart begriplig utgående från vanlig skoltyska.
Rätt har han. Men det gör att München känns bara mera hemma för en finlandssvensk. Likheterna med Svenskfinland är många och finns på alla plan, börjande från bayrarnas känsla av att vara annorlunda och landsmännens uppfattning att bayrarna gärna ser sig som litet förmer. Bayrarna har bättre hälsa, högre löner, fler föreningar och ett starkare socialt nät än resten av Tyskland. Den bayerska identiteten är utomordentligt viktig.
Bayern har samma färger som Finland. Åtminstone nästan. Ve den som talar om blåvitt med en bayrare, för ordningsföljden är viktig. Bayerns Himmel ist weiß und blau.
Det sista tvivlet rörande själsfrändskapet mellan Bayern och Svenskfinland undanröjs då vi når språket. Vi äter båda semlor. Går man till närmsta bagare i Hamburg och ber om en Semmel serveras man förvisso ingen fastlagsbulle. Men man möts av ett stort frågetecken och måste förklara att man menar Brötchen. Annat är det hemma i München, och hemma i Nagu.
I denna blogg har jag för avsikt att beskriva dagligt liv som frivillig exilfinlandssvensk i Bayern. Jovisst, Oktoberfest, Biergarten, Dirndl, Lederhosen, ein Pro-ho-sit der Gemütlichkeit. Men också utmaningarna med att ha ett hem i München och ett annat i Nagu, och vad man sådär Staffan-Heimerson-aktigt reagerar på i vardagen.
Jag kan heller inte undgå att nämna att närheten till bergen präglat min bild av München. Alperna är för München vad Skärgårdshavet är för Nagu: En estetisk naturupplevelse av rang, som förvisso gott kan beundras ”bekvämt” med motorkraft, men vill man vila själen och nå närmare är det egen muskelkraft som gäller. Och faktiskt med mer eller mindre samma hjälpmedel i båda fallen. Till fots, med cykel, på skidor. Rentav kajaken är ett förträffligt alpint fortskaffningsmedel. Det är dock mer fart på under forsränning i Bayern än då man paddlar Lillandet eller Storlandet runt i Nagu.
Det officiella svaret varför jag flyttade till Tyskland är ”för att vara närmare kunder, medarbetare och användare” för det IT-företag jag då jobbade på, MySQL AB och dess tyska dotterbolag MySQL GmbH. Visst är det officiella svaret sanningsenligt, men det täcker inte det faktum att München är en väldigt angenäm stad att bo i för en finlandssvensk. God mat, gott öl, trevligt folk. En storstads alla fördelar, ändå med naturen framför dörren. Placerad mitt i smeten, en timme till Österrike, inte mycket mer till Italien. Och drygt åtta timmar med allmänna kommunikationsmedel hem till Nagu.
