Inga bruna sympatier behövs för att en tyskspråkig bergsbestigare skall klä sin glädje över att ha nått bergstoppen i orden ”Berg heil!”. En hjärtlig handskakning eller björnkram och ett glatt och lättat ansiktsuttryck kröner helheten. De konservativa tar sig rentav en liten hutt.

Min originalbildtext 30.3.2010: "Gipfelsieg! Berg heil! Upiakopf 3175 m"

Det senaste numret av Panorama, medlemstidskriften för Deutscher Alpenverein (DAV), tar ändå upp huruvida hälsningen riktigt kan anses fri från oangenäma politiska konnotationer. Och eftersom det tyska kollektiva samvetet är så ont som det är, visar kravet på språkpolitisk korrekthet riktningen för hälsningen: det går utför.

Visst hajade jag själv till, första gången jag hörde uttrycket. Men jag förstod att svara artigt, ”Berg heil!”, och inte låta min förvåning synas. Mycket riktigt räcker det bra att lyssna på hur ortsborna själva ibland tematiserar hälsningen. Den socialt mest acceptabla attityden i berget är närmast ”men äsch, berghälsningen har noll och intet med 1933-45 att skaffa”.

Tittar man på historien finns det belägg för argument åt ömse håll. ”Berg heil!” instiftades 1881 av en bergsbestigare från Wien, medan kopplingen mellan Sieg och heil härrör från 1923. Själva ”Heil” som hälsningsord hade dock redan på 1800-talet nationalistiska förtecken.

Tiden från 1918-45 är ur politisk synvinkel inget att vara särskilt stolt över för DAV. Man var kanske inte bara medlöpare, utan rentav pådrivare. Att ännu idag lägga detta DAV till last är dock sökt, men det tyska språkrummets internationellt kanske mest välkände bergsbestigare, Reinhold Messner, försöker fortsättningsvis få tvister som annars sedan länge vore bilagda att framstå som dagsaktuella. Den kommande utställningen om DAV 1918-45 på Alpina museet, en dryg kilometer hemifrån för mig, är mer balanserad.

Även "utomlands", på Mont Blanc, hälsade/gratulerade (den österrikiske) Bergführern min son och mig med "Berg heil!"

Om man vill bli filosofisk kan man grubbla över huruvida bergsbestigarandan på 1920-talet till den politiska färgen faktiskt var entydigt brun, eller på sitt sätt snarare grön. Ingen onödig lyx i bergsstugorna, egen medhavd mat ska få förtäras, undvik störande grammofoner, begränsa onödig kommersialisering. Låter inte helt fel, liksom grundtanken att man via friluftsliv i Alperna stärker både kropp och själ. Dåtida dyrkan av risktagande hjältar som utmanar sina gränser intill dödsförakt, det är däremot svårare att sympatisera med, för att inte tala om mellankrigstida attityder till judiska bergsbestigare.

Värderingarna som med litet god vilja kan anses gröna har hållit i sig från 1920-talet. Däremot har säkerhetstänkandet erövrat ordentliga marknadsandelar av risktagande hjältedyrkan. Numera möter man sällan en elitistisk attityd av typen ”du duger inte”, ”du är inte en av oss”, ”du är för nybörjaraktig”. Okej, den som klart överskattat sin kondition och teknik, stick i stäv med tydliga beskrivningar i resebroschyren, den får förstås föga sympatier när den hela tiden låter gruppen vänta på sig — men det är knappast ett tyskt fenomen.

Historien är ständigt närvarande i Alperna. Spår syns från romarnas tid, ända fram till förra århundradets världskrig.