Arkiv för ‘Tyskhet’ kategorin
Krigsskador
Publicerad: 18/04 09:52Andra världskriget lever i Tyskland, tydligare än Vinterkriget eller Fortsättningskriget i Finland. Grannlägenheten ska totalsaneras på grund av krigsskador.
Brevet av disponenten
Vanligen gör kriget sig påmint i form av bombfynd. Också i Finland tror man sig hitta bomber från sjuttio år tillbaka, senast i Åbo. Skillnaden är att det i Tyskland titt som tätt hittas verkliga bomber, som sällan de facto detonerar men som ifjol försenade min tågresa hem till München för att banvallen vid Augsburg visade sig innehålla en Fliegerbombe som höll på att desarmeras efter att flera kvarter evakuerats. Och sådana påminnelser om närhistorien dyker upp titt som tätt; en spontan googlesökning på Fliegerbombe gav 467.000 resultat, färskast däribland bilden nedan – en nyhet från igår.
Men nu har kriget kommit närmare inpå. Närmare bestämt så nära som till grannlägenheten, bredvid oss på fjärde våningen i vårt drygt hundra år gamla hyreshus. Ett brev av disponenten urskuldar sig för de olägenheter som uppstår de närmaste 12-14 veckorna, då sagda lägenhet skall totalrenoveras. På grund av krigsskador. Som lägenheten rimligen inte tillfogades under kalla kriget, utan i allt förnufts namn allra senast i maj 1945. Okej, ibland skjuter man ju upp saker, men man skulle ju kanske tycka att det funnits tid till mer än att putsa upp det värsta efter de allierades bombanfall på München?
Allt har sin förklaring. I lägenheten bodde förut Frau Gmähle. Hon bodde här sedan hon föddes 1926, och hölls här tills hon dog för ett drygt år sedan. Långvariga hyresgäster behandlar man med respekt; vem vet hur länge hennes föräldrar hade hunnit bo i huset före 1926. Så vill inte hyresgästerna flytta ut för en större reparation, ja då får det bli. Och fråga inte mig hur många rörremonter huset gått igenom sedan 9.5.1945.
Rothenburg o.d.T.
Publicerad: 08/04 20:45
Tysklands renommé som turistland ligger lågt. Väldigt lågt. Fördelen med detta är att turister nästan alltid blir överraskade av den gemytliga atmosfären, de vackra byggnaderna, den intressanta (och med oss gemensamma) historian, den goda maten och nuförtiden ofta rentav den vänliga betjäningen. Att ölet och vinet är gott, det vet ju de flesta turisterna redan.
Även jag fortsätter att förvånas över de pärlor Tyskland har att bjuda på. Denna påsk bestämde jag mig för att postumt följa min salig mors rekommendation och besöka den trevliga medeltida staden Rothenburg ob der Tauber i Franken. Franken, det är det där området i norra Bayern, med de annorlunda formade vinflaskorna. Dessutom är de protestanter och kämpade följaktligen på vår sida under trettioåriga kriget, vilket för övrigt är allestädes närvarande i Rothenburg.
Det slog mig att man kan närma sig det här med turism och Tyskland ur en helt annan synvinkel. Vi finlandssvenskar ondgör ju oss — med rätta, som vi tycker — över obildade rikssvenskar som vet mer om Eritrea än Ekenäs och oftare besökt Pattaya än Pargas. ”Att de täcks” varvar vi med ”Tänk vad de går miste om” och ”De verkar helt ha glömt det gemensamma kulturarvet”.
Men vi kan ju se oss själva i spegeln, när vi fräser över Autobahn på väg mot sydligare breddgrader. Precis samma logik kan vi tillämpa på Tyskland och finlandssvenskar. Av tyskarna har vi, om vi så vill vidkännas det eller inte, fått en påfallande stor del av den icke-nordiska delen av vårt kulturarv. Julsånger, religion, universitetsväsen, traditioner, lånord, snapsvisor, byggnadsstil, arkitektur, militärväsen. Inte för intet är Goethe och Schiller tillsammans dubbelt så många som Shakespeare, i Svenska Teaterns tak.
Skamflöjten
Men tursamt nog behöver man inte ta till pliktkänslan för att turista i Tyskland. Det är underhållande på alla vis. Gårdagens oväntade pärla var det medeltida kriminalmuséet, där de mer sadistiskt lagda kan lära sig mycket om tortyr, medan de som mer stoiskt begrundar människans väsen kanske kan få en inblick i mildare medeltida straff. Endel påminde mest om systematisk pennalism, avsevärt mildare än dagens Abu Ghraib. Vad sägs om ovanstående bild av ”skamflöjten”, ett straffredskap för dåliga musikanter? En flöjtliknande pinne är fäst i en rund krage som spänns fast runt halsen, medan båda händernas fingrar med milt våld spänns fast ovanpå flöjtpinnen. Den dåliga musikanten intar sålunda en ställning som om han skulle spela en verklig flöjt, och drar åtlöje över sig.
Genom en liknande metod kunde man bokstavligen omhänderta stridslystet kvinnfolk. De två stridshönorna spänns fast med händerna, enligt illustrationen ovan, tills de lugnat ner sig. Medeltida manschauvinism, om man så vill. En så kallad ”spansk krage” kan igen appliceras på en fyllbult. Man kan ju fråga sig vilken avskräckande verkan dessa straffmetoder hade på medeltiden, och jämföra dem med dagens fångvård.
Ett tjugotal bilder från Rothenburg finns dels i Münchenbloggen på Facebook, dels i mitt Google+-album om Rothenburg.
Skitour
Publicerad: 17/03 11:26
Årets premiärlöptur runt Isarwehr iförd t-skjorta och shorts skedde i år ovanligt sent, nämligen igår den 16.3, att jämföra med sjätte februari fjol. Annat är det i Alperna. Goda snöförhållanden, senast förra veckoslutet i Wilder Kaiser (Söll, Scheffau, Elmau) vars bekantskap jag gjorde för drygt tio år sedan, flygandes hemifrån Finland. Nu är detta Österrikes största skidområdet på en timmes bilresa hemifrån München.
Visst är slalomåkande och snöbrädande i Alperna skoj. Nedfarter som kan bli över tio kilometer. God mat. Hisnande utsikt. Men mycket är minst lika bra typ i Levi, där köerna är kortare, plättarna serveras med hallonsylt vid sexans lift, och terrängspåren börjar rakt utanför dörren. Det är först under de senaste tre-fyra åren det verkligt unika med skidåkandet i Alperna har gått upp för mig: Skitourengehen.
Jag citerar ur http://de.wikipedia.org/wiki/Skitour:
Unter Skibergsteigen oder Skitourengehen versteht man das Besteigen von Bergen auf Skiern und die Talfahrt abseits präparierter Skipisten in idealerweise unverspurtem Gelände. Die ersten Skitouren wurden zum Ende des 19. Jahrhunderts gegangen. Da es noch keine Liftanlagen gab, mussten auch Anfang des 20. Jahrhunderts sämtliche Verschiebungen auf Skiern in Form von Skitouren erfolgen.
Det handlar alltså om att på skidor betvinga uppförsbackarna med egen muskelkraft. Vad det riktigt heter på svenska har aldrig gått upp för mig. Wikipediasidan har ingen motsvarighet på svenska, och den norska sidan pratar bara om skigåing: ”Både det å bevege seg i plant terreng, det å klatre i motbakker og det å renne i unnabakker regnes som skigåing.” Det franska ordet randonnée tycks vinna terräng också på svenska.
I varje fall rör det sig om ett slags mellanting mellan telemark och slalom. Nedförsbacke ser det ut som vanlig slalomåkning, men bindningarna har också ett uppförsbackesläge med lös häl i vilket man följaktligen relativt bekvämt kan gå längre sträckor. Lägger man på fällar — och det gör man — klarar man upp till inemot trettio graders lutning. Vid svårare förhållanden, såsom is eller ännu brantare stigning, lägger man på Harscheisen, vilket lämpligen översätts med ”skarjärn”. Det rör sig om metallstycken som appliceras vid bindningarna och som skär in i skaren.
Poängen med en Skitour är att man kan ta sig till sådana delar av Alperna som inte nås med skidliftar. Man har ofantliga områden helt för sig själv och den egna gruppen, vars storlek kan variera från två personer till ett dussin. I gengäld tillbringar man timtals klättrandes uppförsbacke, och kommer nedåt lika raskt som om man tagit sig upp i en gondol eller stollift.
Vill man, rör man sig helt utan skidliftar under hela skidsemestern. Detta inte så mycket av renlärighetsskäl, som för att få se nya, vackra områden i ensamt majestät. Man kan variera antalet timmar man vandrar uppåt per dag; sådär 300-400 höjdmeter per timme går bra, och med fem timmars klättring blir det då tvåtusen höjdmeter, vilket är en tillräcklig höjdskillnad för att nå de flesta toppar i Östalperna.
Variera kan man också huruvida man vill bo stationärt och bekvämt eller byta läger från natt till natt. De riktigt Hartgesottene, tuffa typerna, bär hela utrustningen på ryggen och bor i Berghütten med sovsalar och delade toaletter. Variationerna i Alperna är oändliga, och man kan kombinera svåra fysiska prestationer (mätt i höjdmeter per dag) med lyxig mat och fyrstjärnigt hotell med bastu varje kväll. Man kan också välja en fysiskt sett enklare Durchquerung, vandring med nytt nattlogi varje natt. Själv har jag prövat på alla kombinationer utom en äkta Durchquerung med all packning på ryggen, vilket jag i år hade föresatt mig i form av kungssträckan Haute Route från Chamonix till Zermatt. Men arbetet lade hinder i vägen för fritiden och en redan bokad resa blev inhiberad. I stället skrev jag denna blogginlaga med bilder från en liftfri skidvecka i Matschertal i Sydtyrolen 2010 och en bekvämlighets-durchquerung 2011 från Stubaital via Ötztal, Pitztal och Kaunertal till Ischgl. Denna senare tur finns också som en knappt tiominuters YouTube-video på http://youtu.be/8mAUixcjRSQ.
Schnee von gestern
Publicerad: 12/03 08:12Snön har smultit i München, redan för två veckor sedan. Alla som sett Derrick, Siska eller en Tatort från München vet att snö alltemelllanåt förekommer i Bayerns huvudstad. Och i år fanns det rikligt därav.
En Münchners förhållande till snö är snarlikt en finländares. Snö är en naturlig del av varje vinter, om inte annat så i bergen. Alperna är nära och inom två timmars avstånd finns glaciärer, där man kan skida året om. I praktiken börjar man fundera på att ta sig en skidtur i november. Om inte annat så blir man påmind av Sport-Schecks och Sport-Schusters reklamer för skidutrustning, eller en gatureklam för någon mindre skidort som inte vill bli bortglömd.
Visst finns det också olikheter, både i snöförhållandena och i förhållandet till snö. Ur rent idrottsmässig synvinkel syftar ”Skifahren” i Tyskland på slalomåkning, medan man för flataåkande kör med begreppet ”Langlauf”. Men trots ett antal egna försök i Alperna, och trots att jag sett terrängskidare i Englischer Garten, rekommenderar jag Finland för Langlauf.
Att se München i snöskrud är inte mycket mer exotiskt än att se ett vinterlikt Helsingfors. Vackert är det speciellt i Englischer Garten och längs Isar. I år var det snö och rätt kallt hela tiden de tre första veckorna i februari, vilket stadens innevånare klarade galant. Den enda ur finländsk synvinkel skrattretande fadäsen jag hörde om var då sonen fick ”kältefrei” från sista klassen i gymnasiet, för att värmen var i olag i något klassrum och temperaturen sjönk till femton-sexton grader. Weichlinge!
Ur praktisk synvinkel kommer en Münchenbo undan med betydligt mindre snösörja. Under mina första vintriga besök i fosterlandet slogs jag alltid av hur smutsiga våra bilar är därhemma, medan tyskarna håller sina bilar rena. Årets rikligt förekommande snöslask i München har övertygat mig om att tyskarna egentligen är lika lortiga, det är bara väderförhållandena som gynnat dem.
På vägarna klarar sig sydtyskarna rätt bra trots tidvis förekommande Schneechaos. Dubbdäck är som bekant inte tillåtna, medan det för vissa bergpass är obligatoriskt med snökedjor i bilen. Själv har jag än så länge monterat snökedjor bara under laboratorieförhållanden, i biltillbehörsbutiken. Men i Österrike kör till och med bussarna ibland med kedjor.
Men nu är snö i München något som hör gårdagen till. Schnee von gestern, gamla nyheter.
Karneval
Publicerad: 19/02 15:59München har Fasching, inte karneval. Annat är det med Köln. Och karnevalen i Köln med omnejd är gravt undermarknadsförd i Norden, där vi tror vi bör gå över Atlanten efter lössläppt feststämning. Ingalunda! Det kan man göra på betydligt närmare håll och på en tysk dialekt som är väldigt nära svenska. Eller vad sägs om sångrefrängutropet Man fire karneval?
Nu är ju Köln inte München, men efter att ha besökt varje Oktoberfest sedan 2002 tyckte jag att det vore på tiden att idka litet jämförande folkkultursforskning utanför Bayern men ännu inom det katolska Tyskland. Inspiratör var Andreas Hofmeir, tubaspelare i den bayerska gruppen LaBrassBanda och flitig Brasilienresenär. Själv har jag varit endast på en karneval i Rio, men den gjorde djupt intryck. Så då Andreas efter flertalet sydamerikanska karnevaler rankade Köln högre bara måste jag skaffa mig en personlig uppfattning.
Facit? Med smärre förbehåll gav karnevalen i Köln klar mersmak. Utetemperaturen var varm nog för de flesta att vara karnevalsklädda även utomhus, men alldeles för kall att stå och köa i en timme för att bli insläppt på nästa Kneipe. Och väl inne i värmen utsattes luktsinnet för samma tobaksstank som i tidigare års Oktoberfesttält. Lagstiftningen om Nichtraucherschutz är svagare i Nordrhein-Westfalen än i Bayern.
Själva festkulturen, då? Min salig mor lärde mig att ”annorlunda” inte nödvändigtvis är ”sämre”, och tillställningarna vi besökte i Köln och Düsseldorf var helt klart annorlunda än både Rio och Wiesn. Samma färgprakt och dräktvariation som i Rio, något klimatanpassad. Öldrickandet och allsången liknade mer Wiesn, även om ölet serverades i vad en bayrare föraktfullt kallar provrör (2 dl) och sångerna högst till en femtedel var desamma som i München. Det kulturella avståndet var betydligt större än mellan, säg, Esbo och Göteborg, vad snapsvisor beträffar.
För nordbor fostrade i en evangelisk-luthersk kultur är karnevalbegreppet främmande. ”Katolskt frosseri” säger äldre tyska protestanter med förutfattade meningar, och helt fel ligger de inte; Luther ogillade att rådande moral sätts ur spel inför fastetiden, med kyrkans halvgoda minne. Det rör sig nämligen om en institutionaliserad och tämjd protest mot kyrklig och världslig överhet. Medan det ännu var oklart huruvida Bundespresident Wulff (vars släktskap med pappershandlare i H:fors är odokumenterat) skulle avgå, uppmanades revytextförfattarna av Kölns borgmästare att inte gå till överdrift i sin regimkritik.
I den mån protesttanken inte helt förvandlats till undfallenhet, manifesterar den sig i klädseln. Nunnor vimlar det av. En och annan kardinal kunde ses, men ingen påve, det kanske vore för respektlöst. Själv var jag sjörövare och mitt lokala finlandssvenska stridspar var Casanova ena dagen, riddare den andra. Biet Maja är populärt, polisklädsel likaså. Arrangörerna är däremot halvtråkigt kostymklädda med fluga och prenika samt en smått jokerliknande karnevalshatt i siden med en inskrift typ Düsseldorfer Narrenzunft 1910 e.V..
Kvaliteten på klädseln varierar från välgenomtänkt och påkostad till billiga peruker och attiraljer av plast, köpta på en lokal variant av Etola för 19,90 €. Ibland förstärkte den brokiga klädesfloran intrycket av ytlig påklistrad tvångsrolighet, ”se nu, har inte jag roligt, säg?”, men som första resans gosse var jag förstås dåligt förberedd. Vem har sagt att en snapsfest med obekanta sånger och okänt bordssällskap vore hejdundrande? Med rätt val av festlokal och -sällskap samt genomtänkt styrning av Alkoholpegeln i blodet blir det hur bra som helst, vilket den andra aftonens program visade. Visst, karnevalen räcker i dagarna fem, men övriga uppgifter kallade efter dag två.
Kontentan: Om du har vägarna förbi Köln, Düsseldorf, Essen i karnevalstider, förläng vistelsen. Eller varför inte med kompisgänget planera en karnevalsresa till Tyskland 2013, i stället för Rio, Venedig eller New Orleans? Klä ut dig, ta med en ful kravatt som får bli sönderklippt (om du är mansperson), läs in några sånger och uttryck på Plattdeutsch, och framför allt, lär dig hålla utropen och ölsorterna isär. Alaaf! och Kölsch gäller bl.a. i Köln men blir Helau! och Altbier på några tiotals kilometers avstånd, såsom i Düsseldorf. Väljer du fel utrop eller ölsort gör du bort dig.
Men å andra sidan, att göra bort sig hör till kärnan av karnevalsupplevelsen. De lokala kvällstidningarna citerar filosofer som på beställning försvarar uppluckrandet av moralen och den allmänna uppfattningen om meningen med karnevalen: att flörta. Såsom Lufthansa-flygvärdinnan utropade i högtalarna när vi landade i Köln: What happens in Cologne, stays in Cologne!
Schumann’s
Publicerad: 14/01 22:46
Münchens bar framom andra är Schumann’s. Har du tid över och befinner dig nära Altstadt, pallra dig då till Odeonsplatz (invid Feldherrnhalle, alltså en U-Bahnstation norr om Marienplatz) och gå förbi Tambosi, det italienska kaféet med anor från 1700-talet, till Schumann’s Bar am Hofgarten. Öppnar kl. 8 på morgonen under vardagar och 18 på veckoslutet, stänger tre på natten.
Klientelet är ”de vackra och rika”, på lokalt språk Schickeria. Baren grundades 1982, av en första klassens Promi (kändis) som samtidigt förblivit jordnära och vänlig. När jag besökte baren häromdagen hälsade Charles Schumann personligen och påfallande icke-snorkigt på mitt bordssällskap och mig, Grüß Gott zusammen. Nyss fyllda 70 år, långt grått hår, tre dagars skäggstubb. Och trots det eller just därför är han en ofta anlitad fotomodell. Kunder: Hugo Boss, Baldessarini, Campari.
Bland alla Schickmicki-typer gäller det i första hand att fare una passeggiata, att se och bli sedd. Huruvida drinkarna är goda är jag inte den rätta att bedöma, eftersom jag själv rankar Hefeweizen som den sötaste alkoholhaltiga drycken som ännu är god. Så fråga någon annan. Å andra sidan finns det väl goda orsaker att anta att Herr Schumann är minst lika bra bartender som fotomodell, eftersom hans drinkbok sålts i 300.000 exemplar och han kläckt egna recept såsom Flying Kangaroo, French 68, Leichtmatrose, Schwermatrose, Swimmingpool och Tiefseetaucher. Själv drack jag en drink på ginger ale, japansk sake och gurka. Och levde mig in i ”det andra vardagsrummet”, ett av Herr Schumann omhuldat uttryck för sin bar.
Hatten av för en duktig affärsman!
- Länk: www.schumanns.de
Bürgerpflicht
Publicerad: 12/01 19:38Även i München bosatta fosterländska finländare sköta sina medborgerliga plikt, om man därmed avser att rösta i presidentvalet. Och det har jag gjort idag. På posten dimper i god tid ned en anmälan om rösträtt. I kuvertet ingår en hopvikt A3:a märkt ”Förhandsröstningslokalerna i Mellan och Syd Europa” (inklusive mellan slags sjuka), där vi bosatta i Tyskland kan rösta på hela åtta orter: Berlin, Düsseldorf, Frankfurt, Hamburg, Hannover, Kiel, München och Stuttgart.
Första gången jag röstade här i München kändes förfarandet främmande. Nu är det inte mycket underligare än att ranta till Grankulla 3. röstningsområde (vilket efter drygt fem år alltfort trugas på mig i min anmälan om rösträtt, trots adress i München). Endel har förstås längre pendlingsresa, men i mitt fall gällde det att cykla knappa tio minuter till Finlands honorära generalkonsulat på Ismaninger Str. 75, köa som fjärde person (med ett underhållande konferenssamtal i öronsnäckorna) i fem minuter, gå in i röstningslokalen och rösta. Identiteten bestyrkte jag genom att förete mitt pass inför en tysktalande person med utseende som kan klassas som utländskt både i Finland och Tyskland. ”Bitte hier unterschreiben”, sa hon. Damen till höger om henne talade däremot finska och ställde mig inför de vanliga samvetskvalen rörande huruvida jag pragmatiskt skulle tala finska eller principiellt svenska. Men hon frågade så godmodigt och glatt att ”Hei missä on Grankulla?” att jag dövade mitt samvete och hurtigt på finska förklarade att det är en ort som, om jag minns rätt, på 1930-talet gavs det finska namnet Kauniainen.
Att sedan skriva ned sin siffra kunde jag sedan göra på välbekant manér. Annat är det i de tyska valen, där jag får rösta i EU- och kommunalvalen. Senast då vi valde ”stadsfullmäktige” i München skedde det med en lapp i storlek A3 och gav mig ett tjugotal röster att fördela i tre olika högar, för borgmästare, stadsfullmäktige och stadsdelsfullmäktige, dels på person, dels på parti. En halv vetenskap för den som är van att nöja sig med att grubbla fram en siffra.
Vår metod att rösta med siffror associerade till personer är sannerligen inte internationell, däremot bekväm.-
Weihnachtsmarkt
Publicerad: 02/12 21:55Får det vara lite Glühwein?
Renodlat tyska kulturyttringar är, inte olikt svenska och finska, utsatta för amerikanisering. Men så här i adventstider lyser julmarknaderna på gamla tyska torg klart: de har har klarat sig rätt oskadda och förkroppsligar det ursprungliga bättre än varuhusen. På torget är det Christkind som gälle, inte en importerad tjockmagad rödklädd farbror. Och här dricks det varmt Glühwein, inte kolsyrad mörkbrun limonad.
Vad julmarknader beträffar är München inget undantag. Heidelberg och Wien är andra städer med mycket charmfulla Weihnachtsmarknader. Ju äldre stad, dess trevligare julmarknad, skulle jag generalisera. Och med med viss frivilligt anammad knutpatriotism tillägger jag att de sydliga delarna av det tyska språkområdet verkar lägga mest värde vid julmarknaderna.
Vi i Norden tycks under gångna århundraden ha anammat så många tyska julseder att vi ofta inte längre förmår urskilja det tyska ursprunget. Därför ter det sig desto mer spännande att på julmarknaderna titta på olikheterna.
Glöggen, till exempel. Mindre söt, men ganska samma. Pepparkakorna, däremot, är klart olika. Spekulatius går i min mun inte upp mot den kulturexport våra rikssvenska bröder och systrar via Ikea lyckats utföra världen över. Stollen är komprimerad bulla, med någon marsipanliknande äckelsöt tillsats och med hållbarhet nästan intill påsk.
Så råkar du ha vägarna till Tyskland eller Österrike före jul, missa då inte att ta något varmt på fötterna, åka S-Bahn eller U-Bahn till Stadtmitte och spankulera omkring på en Weihnachtsmarkt. Gemütligt.
Och om du tycker det tyska glöggsurrogatet verkar lite på dyrare sidan, kanske du inte har betänkt att det är pant på bägaren. Påtåren får du för halva priset och hälften av den första bägarens pris ger glöggståndet tillbaka i Pfandrückgabe.
P.S. Vem-vill-bli-Münchenmiljonär-frågesporten är inne på slutrakan på facebook.com/Munchenbloggen.
Rent öl
Publicerad: 25/11 09:20
Öl är bayersk livsglädje i flytande form. Bayern toppar den tyska öldrickarstatistiken, och då måste man betänka att endast tjeckerna dricker mer öl än medeltysken.
Någon större ölentusiast var jag inte förrän jag blev Wahlmünchner, det tyska uttrycket för ”av fri vilja inflyttad Münchenbo”. Men bor man i ölets världshuvudstad påverkas man av miljön. Och nu vid det här laget dricker jag gärna öl också i Finland, även om jag inte skulle komma på tanken att ranka finskt öl framom bayerskt. Finskt bröd har unika drag, men i fallet öl dras jag inte till fosterlandet.
Om man i Frankrike gjort upp stränga krav för att få kalla vin vin, är det i Tyskland inte så enkelt att få kalla öl öl. För sisådär femhundra år sedan gjorde man slut med oskicket att tillåta allsköns tillsatsämnen i öl. Vatten, malt, humle och jäst är de enda ingredienserna som godkänns av Reinheitsgebot [1], världens äldsta ännu delvis i kraft varande konsumentskyddslagstiftning inom livsmedelsindustrin. Och dessa regler om rent öl, med rötter från 1447, är förstås instiftade just i München.
Som inflyttad, ”Zugeroast”, betraktas jag ibland med viss skepsis av ortsbefolkningen
Den bayerska ölkulturen blomstrar, och är en sann glädje att insupa. Jag har besökt samtliga Oktoberfester sedan 2002, och kan med lättnad konstatera att öltälten sedan 2010 varit rökfria. Tobakslobbyn lyckades tills dess tuta i folk att bayersk ölkultur är oupplösligt förbunden med tobaksstank. En folkomröstning ifjol satte stopp för den saken, men något avbräck i ölförsäljningen var inte att skåda. Drygt sex miljoner liter gick igen åt.
Men låt inte tidpunkten för din ölinspirerade vallfärd till München inskränka sig till de två sista veckorna i september. Det finns Starkbierzeit, den ”femte årstiden”. Och Biergarten på sommaren. Och Hofbräuhaus jämte en mångfald andra värdshus öppna året om. Man blir på gott humör av att besöka dessa ölets helgedomar, även utan att strikt följa LFHA-dieten [2] jag annars förespråkar. Till humöret bidrar lokal musik, god mat, trevlig bayersk kultur och en uppsluppen stämning som gör att man lätt kommer i samspråk med sin bordsgranne, vilken annars vore lika tillknäppt som gemene finländare.
Det finns anledning att återkomma till det bayerska ölet, så låt mig avsluta med en sentens som Hofbräuhaus låtit måla på väggen, även om den torde härröra från något tyskt fälttåg till Afrika:
Durst ist schlimmer als Heimweh [3]
- [1] http://de.wikipedia.org/wiki/Reinheitsgebot
- [2] Low fat, high alcohol
- [3] ”Törst är värre än hemlängtan”
Brödfödan
Publicerad: 23/11 08:03
Vill du såra en tysk intill hjärteroten, säg då att vi har godare bröd i Finland. Den mest frisinnade och godmodige tysk, gammal som ung, får bums ett koleriskt anfall. Säg vad du vill om nazister, gamla som nya. Prata om vem som startade vilket krig som helst, om RAF-terrordåd på 70-talet. Gör dig lustig över tysk humor, eller klaga på vädret. Men akta dig för brödet.
Det hjälper inte ens om tysken ifråga besöker Finland och just ätit samt högst sannolikt berömt Börjes skärgårdslimpa och dito fisk i Nagu. Eller vilket som helst rågbröd, surbröd eller efterugnsbröd, alltihop typisk ”exilnödproviant” som vår familj ingalunda är ensamma om att uppskatta.
Varje berest tysk vet att Tyskland är brödets hemvist på jorden. I Italien och Frankrike finns mest bara vitt bröd. England och USA är ju ännu värre brödöknar. Må så vara att Finland verkar ha vissa goda brödsorter, men det måste ju röra sig om undantag. För så mångsidigt utbud som hemma i Tyskland finns det ingen annanstans. Basta.
Och däri har tysken en poäng. Det finns både flera och mera varierande brödsorter här än i Finland. Färskt och gott bröd från morgon till kväll sju dagar i veckan till låga priser från första bästa närbelägna Bäcker. Men på rågbrödssidan är det illa ställt för den finska gommen. Det hjälps inte att tyskarna säljer rågbröd under beteckningen Finnenbrot, utan den enda boten är ett välfyllt frysfack och tillräckligt täta besök i fosterlandet.
En titt i frysen ger vid handen att det vore dags att flyga norrut.
